Kära dagbok…

Jag kanske ska bli toalettpappersperforerare när jag blir stor..?

När jag blir stor ska jag nog bli toapappersperforerare eller nåt annat användbart yrke. Antingen är perforeringarna idag inte tillräckligt tydliga eller så är de för djupa. Det blir allt eller inget, liksom, eller möjligen ett frimärke*. Men ett alternativ är ju att jag fortsätter att jobba som kommunikatör. Jag kan bara säga att jag har världens roligaste jobb – åtminstone känns det så nu. En stor del har det att göra med min arbetsplats, förstås. Där händer så många spännande saker, ofta snabbt. Då gäller det att tänka på kommunikationen, framför allt om en förändring berör människor – få eller många. Idag var jag med på ett första möte i ett projekt som är stort, berör många och som innebär att saker och ting ser lite annorlunda ut framöver. Förändringen i sig är nödvändig, men förhoppningsvis blir störningarna under arbetets gång inte särskilt märkbara. Jag hoppar alltså från ett stort, nyligen avslutat projekt till nästa. Hej och hå, ba’! 

Kommunikation är svårt…

Kommunikation är emellertid svårt. Här på bloggen, till exempel, vill jag berätta om saker jag upplever och känner. Jag vill emellertid mest berätta för mig själv, men också för andra. Att jag har valt en blogg som är öppen för alla är för att jag bland annat kommunicerar med mina vänner, familjen och bekanta via bloggen. Ibland kommer jag nämligen inte ihåg saker och då kan de läsa vad jag håller på med och jag har ett ställe dit jag kan backa för att läsa och komma ihåg. Mitt närminne är inte som det ska vara och har inte varit det på länge. Jag tar mediciner sen flera år tillbaka för det. I samband med krisen jag hamnade i efter mammas bortgång i höstas blev minnet ännu sämre. Bloggen har därför allt mer blivit en plats, ett tillhåll, för mig att skriva dagbok. Men ibland känner jag mig rätt uppgiven och understundom även trängd i min egen håla. Visst har alla rätt till yttrandefrihet OCH kommunikation, men inte in absurdum, och inte hela tiden i mitt vardagsrum. Då blir jag lite… trött. Och småirriterad. När jag skriver privata texter är jag personlig – men skriver långt ifrån ”allt”. Mina privata texter har inte till syfte att övertyga nån om nåt eller att få nån att göra på ett visst sätt. De är bara beskrivningar av vad jag tycker och känner, gillar och ogillar, gör och inte gör. Hur och vad eventuella bloggläsare gör, till exempel, är upp till dem att berätta om eller inte. Det vi emellertid ofta glömmer bort nu för tiden när sociala medier växer snabbt och mycket är att vara källkritiska av texter som utger sig för att presentera sanningar. Vi behöver nog var och en stanna till lite och fundera över vad som är nåns åsikt och vad som är fakta – det kan vara en viss skillnad. Dessutom tror jag att vi framför allt behöver bli bättre på att uppfatta människors avsikter med det de säger och skriver. Avsikt har inte alltid att göra med fakta.

Söndagar är inte alltid  ljusa dagar…

Ett faktum för mig är att saknaden satte klorna i mig igår. Söndagar är inte alltid ljusa dagar, men jobbiga på det viset att det då blir så bekräftat att mamma inte längre finns här på jorden. Söndag är veckans sista dag (faktum), jag har inte kunnat ringa mamma på hela veckan (faktum) och jag kan inte ringa henne nästa vecka heller (faktum). I stället pratade jag med en kompis till mamma igår kväll och det var ju trevligt på sitt sätt. Men det var ju inte mamma jag pratade med… Jag undrar när saknaden går över. Kanske finns den alltid kvar i mig. Jag är ju föräldralös, vilse i pannkakan, sen den 13 oktober 2016.

Jag har ofta fått höra att jag är en vanemänniska, i mer eller mindre negativ bemärkelse. Men jag vet att jag tack vare stenhårda rutiner överlevde De Sju Svåra Åren, till exempel. Och nu tränar jag mig i att bli bättre på att hantera snabba förändringar av planer. Idag blev planerna på mer än halva arbetsdagen ändrade. Jag hade inga större problem med det. I stället såg jag möjligheter att jobba med annat, men också att det blev ett tillfälle att träffa NK** på lunchen. Den goa personen är fortfarande den bästa och närmaste kollegan jag har haft, även om jag numera både nya och goa och nära kollegor också.

Låt inte reflexvästen hänga på en krok nånstans – sätt på dig den om du ska ut i mörkret, tycker jag som kör bil.

Det blev ett lite mörkt slut på hemfärden idag. När jag var nästan hemma upptäckte jag blåljus och bilar och bussar kröp fram. Utanför porten träffade jag Lucille som kunde berätta att nån hade blivit påkörd. Fy 17 så hemskt för alla inblandade! Det är verkligen mörkt nu och folk använder inte reflexer särskilt ofta. Det är en billig och enkel livräddare, kan jag som för det mesta kör bil intyga.

Hemma låg ett brev från Sifo och väntade. Det var ställt till mig som kund (?!) hos Försäkringskassan. Nu upplever jag mig inte som ”kund”, men det är ju så en uppfattas när samhället leker affär med sina verksamheter och medborgare. I vart fall ska jag ta mig tid att svara på enkäten, som fanns i kuvertet.

I morgon bitti har jag tid hos min psykolog igen. Det är två veckor sen vi sågs och det känns som om jag har en liten hög med saker jag behöver ventilera. Samtalen är bra för mig. Jag fick förtroende direkt för psykologen bland annat för att jag efterlyste verktyg jag saknade. Såna verktyg fick jag genast. H*n gör ett bra jobb med mig, alltså. Det är ett faktum!

* Frimärke = sånt en klistrar på snigelpost. I det här sammanhanget använt för att åskådliggöra ”liten storlek”
**NK = Närmaste Kollegan på min förra arbetsplats

Livet är kort.