Ett inlägg om en bok.

I slutet av september i år köpte jag Linda Olssons lilla bok En syster i mitt hus. Föga anade jag då att jag skulle bli föräldralös tre veckor senare. Boken handlar inte direkt om en förlust av en förälder, men väl om sorg, kärlek och förlust av en syster. Nån tanke på att boken skulle vara jobbig för mig att läsa just nu hade jag inte när jag valde den. Den berörde mig starkt.

Vid mammans begravning slänger Maria ur sig till systern Emma att hon väl kan komma och hälsa på. Två år senare kommer Emma till Marias hus i Spanien för att stanna en vecka. Maria känner att hennes tillvaro rubbas. Först har systrarna svårt att prata och umgås, dessutom, men så småningen närmar de sig varandra och deras samtal får djup. Till sist måste de tala om Amanda, Hon som bör älskas, som namnet betyder på latin. Systern som dog. Denna gemensamma sorg för också med sig att såväl Marias personliga sorg över en kärlek som förolyckades som Emmas över sin sjukdom, sitt äktenskap och sina barn kommer upp till ytan. När det är dags för Emma att åka hem har de båda försonats med det svåra i livet – sorg och död.

Toffelomdömet blir återigen det högsta. Den här boken berörde mig på djupet.

Livet är kort.