Ett inlägg om om en bok.

När jag slutade på mitt förra jobb fick jag av två före detta kollegor, bland andra NK*, ett presentkort att användas hos Akademibokhandeln. Jag köpte ett gäng böcker. Alldeles nyss slog jag ihop pärmarna till den sista av dem, Sarah Waters tegelstensroman Hyresgästerna.
Boken utspelar sig i London efter första världskrigets slut. Året är 1922 och Frances Wray bor tillsammans med sin mor i en av de finare förorterna. Men familjens män har stupat i kriget. För att få ekonomin att gå ihop bestämmer de sig för att ta in hyresgäster. Det unga paret Lilian och Leonard Barber flyttar in. Saker och ting vänds uppochner och ställs på sin spets, när Frances och Lilian inleder ett förhållande.
Det tar 128 sidor innan Frances kommer ut och berättar för Lilian om en tidigare kärlek till en kvinna. Och lite så är det i hela boken – allt tar tid. Det gör att boken bitvis känns väldigt seg. Trots att den handlar om såväl lesbisk kärlek som ond bråd död händer inte mycket däremellan. Jag har svårt att komma in i handlingen och det är först på slutet som jag kommer in i författarens lite omständiga sätt att skriva. Boken är annars välskriven, men den når inte högre än till medelomdöme för min del.



*NK = Närmaste Kollegan på mitt förra jobb
Livet är kort.










Jag har lyssnat på den. Ungefär en tredjedel orkade jag med. Tänkte när jag såg att du läste den att det går nog trögt.
GillaGilla
Jag brukar ändå se halvsega tegelstenar som utmaningar, men den här tog tid. Kanske har det också med mitt mående just nu att göra.
GillaGilla