Kära dagbok…
Månen under den sista promenaden hem till mammas lägenhet.
Igår var det mina sista timmar i Motala. Morgonen var tung, tårarna gick inte att stoppa. Det kändes – och känns! – som om jag lämnar mamma och pappa i sticket. Men de är ju inte kvar här på jorden utan förhoppningsvis tillsammans nånstans i himlen. Till våren ska mammas aska få vila med pappas, mormors och morfars. En vacker vårdag har jag och Peter på begravningsbyrån bestämt att vi ska sätta ner urnan med mammas aska.
Fästmön och jag hade en fin sista lördag i Motala. Jag ville att vi skulle landa efter begravningen. Vi åkte till kyrkogården, vi strosade på stan, vi fotade och på kvällen gick vi ut och åt en verkligt fin middag. Mer om den middagen kommer i ett senare inlägg. Just nu råder kaos här – såväl inre som yttre!..
Söndagen började med totalstopp i diskhoarna i mammas kök. Jag måste försöka ringa bovärden idag, men hon svarar ju aldrig i sin telefon och hon ringer aldrig tillbaka. Bostadsstiftelsen Platen har ett och annat att lära vad gäller kommunikation… Redan vid 11.30-tiden anlända flyttbilen med Annas snälla mamma och hennes L. Kan du förstå att de körde Uppsala-Motala-Uppsala bara för min skull??? Jag är så tacksam! I Motala hade vännerna FEM, Jenny och Mia samlats tillsammans med var sina extra par händer i form av sambo, pappa och son. L. var packningsgeneral och det behövdes. Flyttbilen blev snabbt full. Även Clark Kent* packades till bristningsgränsen. Vid 13.30-tiden gav vi oss av hemåt, till Uppsala. Det var svårt att hålla tårarna borta och till sist gav jag upp att försöka bita ihop. Jag var bland vänner och familjen och min gråt och min ledsenhet är inget att skämmas över. Det råder fortfarande totalt kaos inombords och det måste ut, ut, ut!
Avfärd…
Ekbyffén bor nu i mitt vardagsrum.
Anna och jag stannade för att äta lite och gå på toa, men sen körde vi i småregn och mörker. Det var jobbigt för mina ögon som inte gillar mörkerkörning. Dessutom kändes det som om tårarna bildat saltkar i mina ögonvrår. Det var ganska mycket trafik bitvis. Resan gick emellertid bra förutom att hälsporren började göra ont vid Askersund. Det värker nu i hela högerbenet – i hälen, knäet och upp i höften. Till mitt hem kom vi endast en liten stund före flyttbilen, vid 17.30-tiden. Vi började urpackningen och jag kan säga att utan hjältarna och starke männen Johan x 2 och Jerry hade ekbyffén aldrig kommit på plats. Nu står den fint i mitt vardagsrum och i dag ska jag börja fylla den genom att tömma några av flyttlådorna. Tusen tack, I armstarke män!!! Den här ekbyffén har funnits i min familj sen många år. Den är för övrigt berest och kommer ursprungligen från Finland, om jag inte är felunderrättad. Att nån sen hade mage att sticka ut näsan och undra varför jag vill ha såna stora möbler i mitt hem gjorde mig inte bara väldigt ledsen utan otroligt förbannad. För att inte tala om alla som utlovat hjälp och som sen svek… Hoppas ni skäms! En ska inte lova en människa i kris hjälp om en inte kan hålla sina löften.
Jag började plocka lite grann i lådorna igår kväll, mest för att jag behövde kunna komma fram i mitt hem. Det är en hel del uppackning som återstår emellertid och jag ska börja alldeles strax. Vidare tog jag tag i pappersarbete som behövdes göras, som anmälan till Försäkringskassan (visserligen elektroniskt, men…), signering av bouppteckning samt diverse till mamma. Att packa upp lär bli en resa bland minnen och jag vet att jag lär både skratta och gråta. Igår hittade jag två fina bilder på min mamma, som jag inte kan låta bli att visa. Den ena bilden stod på min pappas kontor i alla år, den andra stod på hans nattduksbord…
Jag har också börjat titta på tavlor från mammas och pappas hem och funderat på var jag ska ha dem och hur de ska hängas. De här tre – en Stapelberg (elev till Isaac Grünewald), en Rhönnstad och en Sahlin, ska hängas i mitt sovrum. Men en sak i taget. Allt går mycket, mycket långsamt för mig just nu…
Livet går vidare, och samtidigt som jag vill stanna det och backa, vet jag att det är omöjligt.
Tavlor från mitt föräldrahem som troligen flyttar in i sovrummet.
*Clark Kent = min lille bilman
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - the neverending story 
Ja, jisses, att någon orkar bry sej om dina möbler… Ekbuffen är ett riktigt fint exemplar, och vad roligt att du fick med dej den hem. En del av min pappas möbler står i garaget, hade inte hjärta att bara kasta bort. Saker har idag inget värde för nån, ska bara köpas nytt. Men nu har ni kommit hem och får ta det lite lugnt, både till kropp och själ. Både grejer och tankar landar. Kram ❤
GillaGilla
Speciellt som kommentaren kom från en person från vilken jag hade blivit lovad bärhjälp… 😥
Ekbyffén var en av tre saker jag ville spara från mammas hem. Den andra saken är egentligen ett par – silverkandelabrar. Den tredje var en stor tavla med titeln Den blinde spelemannen. Tyvärr var det en lurendrejare som sålde den åt mamma för en spottstyver, så den finns inte kvar. 😥 Men jag har i alla fall fått med mig många minnen och många fina saker. Fast lugnt tar jag det inte – jag måste få ordning på kaoset som råder här hemma.
Kram!
GillaGilla
Folk alltså 😡 Har de inget annat att göra än att ifrågasätta vilka saker man vill ha i sitt hem . Bha! Urs det kändes djupt igår när jag läste här och på instagram om avfärd och hemfärd. När vi lämnade Västerås med en flyttbuss och visste att vi aldrig skulle åka dit igen. Pappa och L . bodde ju där och vi kände oss lite hemma där ändå , men när båda var borta fanns ju inget kvar att åka till. Vare sig Mamma eller Pappa bodde ju nånstans som var vårt hemma . Egentligen bor jag nu ungefär där det ändå känns mest hemma . Åh vad jag svammlar – Undrar vad jag ville säga egentligen -men jag känner med dig.
GillaGilla
Jag blev jätteledsn – och arg, faktiskt.
Det blev många tårar igår och ett tag var jag på väg att bryta ihop totalt. Då var det så gott att ha fina vänner och familj omkring mig som tog hand om mig.
Ja hemma är ju hemma, men barndomshem… Besides, du svamlar inte! Tack för inkännande ord och för att du bjuder på dina egna tankar och känslor!
GillaGilla
Varför ens kommentera vad någon vill ha i sitt hem, för det första, för det andra, den är fin också så jag förstår du ville ha den med dig.
Fina bilder på lilla mamma, ja du, jag har ju fortfarande kort att gå igenom, det ska ju göras tillsammans med min bror, vi har haft en omgång, men det lär bli några till, det är många känslor och minnen som dyker upp, som sagt, båda sorg o glädje i att titta på gamla bilder
kram kram
GillaGilla
Den tillhör en matsalsgrupp av vilket jag också har fyra stolar och två karmstolar – bordet är tyvärr förlorat. Det är en berest byffé, den har bott i Finland och på olika ställen i Sverige – bland annat två gånger i Uppsala.
Jag ska gå igenom foton de kommande dagarna. Idag har jag packat upp lådor och tvättat. Det har gått bra och jag har inte varit så ledsen. Men det kommer väl sen med fotona… 😥
Kram!
GillaGilla
Det är en fantastiskt fin byra !
Och som sagt det finns folk till allt. Dumma elaka människor gillas inte .
Kram
GillaGillad av 1 person
Nja, nån byra är det inte utan det kallas byffé. Ja, det var verkligen elakt sagt, men h*n verkade helt ovetande om hur min dag hade varit – fylld med tårar och avsked. Märkligt dock, eftersom h*n var en av dem som skulle hjälpa till att bära i Uppsala…
Kram! Och tack för kortet!!! ❤
GillaGilla
Tänk att du har Anna i vått och torrt. Det är bra att ni delar minet av begravningen för dn kommer säkert upp när/om du blir ledsen. Människor är lustiga, lovar så lätt och har så svårt att hålla det som var lätt att lova. Du vet att jag av hälsoskäl inte tar mig hemifrån och att du förstår mina skäl till att inte kunna hjälpa dig, det känns trist men var omöjligt!
KRAM!
GillaGilla
Ja människor är lustiga, det vet vi, men jag har också insett vilka fina RIKTIGA vänner jag har – såna som erbjuder hjälp OCH ger den. Det gick bra ändå, men jisses vad de fick kämpa med byffén uppför trappan här hemma hos mig…
DU hade för övrigt INTE lovat att hjälpa och jag känner ju delvis till din situation. Det var människor som själva lovat att hjälpa och sen lyser med sin frånvaro som jag blir väldigt ledsen på.
Kram!
GillaGilla