Kära dagbok…

Så väldigt bra mår jag inte, men det kunde vara värre. Det värsta är mitt otålamod med folk. Jag blir snabbt irriterad och trött på folk. Tycker att folk är babbliga, svamliga, intresserar sig för konstiga saker och lovar saker de inte håller. Svikare. Och varför envisas folk med att följa mig på Twitter??? Jag existerar ju inte där mer än att jag låter WordPress puffa för mina blogginlägg och Instagram för mina foton. Just nu känner jag mig… allergisk mot Twitter.

Det finns barmhärtiga människor. Hjärtegoa.

Men det finns människor som är barmhärtiga. Människor som ställer upp, som visar… barmhärtighet. Hjärtegoa. På seneftermiddagen ringde en av dem, vännen Mia, och bjöd över mig på fika och prat när hon slutat sitt jobb. Skön och avslappnad stämning, vi pratade om normala saker, gemensamma bekanta och så sparkade jag in Mia på Instagram. Jag tycker att du ska följa @marilo2504 där och peppa henne så hon lägger ut en massa fina, roliga och bra bilder!

Jag lagade mat i kväll. Hälften är kvar till i morgon.

Jag var hemma i mammas lägenhet nånstans mellan halv åtta och åtta. Då dukade jag fram middag – grillad kyckling och potatissallad, en bit Brieost, lite bröd och ett plastglas med vin. Jag fick i mig halva kycklingen, halva asken potatissallad, lite ost och ett par tuggor bröd. Vinet slank ner lättast. Det värmde mig. Värmd blev jag också av att prata lite mer med Fästmön. Sen kollade vi Dicte på TV4 och kommenterade via sms.

Nu både längtar jag till och fruktar fredag. Anna och jag ses igen, men det är också mammas begravningsdag. Nu vet jag cirka 15 personer som kommer. Det värmer mig. Barmhärtighet. De visar mamma sin respekt.

I morgon ska jag ringa mammas försäkringsbolag, kanske luncha med vännen Jenny och eventuellt inhandla ett bälte så att byxorna inte trillar av mig. Stort och smått alltså. Och så har jag ont i häljäveln igen. Baskat!

Livet är kort.