Kära dagbok…

Toapoesi som känns som äkta sanning.

Plötsligt blev det så tomt här på ytterligare ett sätt. Mamma finns inte här längre och nu har även många av hennes möbler och saker flyttat för att komma andra människor till gagn. Jag var nere hos G och hämtade mammas nyckel. Nu ska den till nästa hand. Det är tur att jag har såna goda och hjälpsamma vänner här i Motala! Men sorgligt och tomt känns det och ingenting kan ändra på det faktum att mamma inte är kvar. Ändå finns hon hos mig. Jag hittade en toapappersrulle med några rader som träffade mig rätt i hjärtat som en äkta sanning. Det blir allt svårare att vistas i det som en gång var mammas hem, men i morgon vänder jag hemåt med fullpackad bil. Jag har ju lite att styra med hemma, för även om jag inte tror det så går livet vidare ändå.

Mammas nyckel.

Höst i Motala.

Jag traskade upp till stan en vända med en medicinpåse. Hösten är som vackrast nu även om det inte är mycket ljus om dagarna och mest regnigt. Men regnet är praktiskt när en är ute och går och bölar, för då syns inte tårarna.

Vännen Jenny kom förbi mitt på dan och vi åt var sin lunchmacka och drack kaffe tillsammans. Hon har ordnat bärhjälp om flyttlasset med tunga möbeln kan gå på en helg och så blir det förhoppningsvis. Mer om det nedan!

Vid 13-tiden kom två raska herrar från Återvinningen. De kånkade och bar ut grejor till lastbilen både från lägenheten och från källaren. Nu är nog allt som ska dit hämtat. Snart börjar det eka här.

Jag själv har plockat lite i badrummet och i städskåpet, men det går trögt. Det är väl för att det är det sista som ska göras. Och jag vill inte att det ska ta slut riktigt än…

Medan jag väntade på vännen Mia hade Fästmön och jag sms-kontakt. Troligen går flyttlasset med tunga möbeln samma helg som begravningen. Det känns lite tufft, men jag inser att även detta måste göras och ju förr desto bättre. Då finns det gott om tid för städning, nyckelåterlämning etc, det vill säga sånt som logistiskt sett inte är helt enkelt för mig – det är 30 mil mellan Motala, där mammas lägenhet finns och Uppsala, där jag bor. Nu ska jag prata mer med flyttbilschauffören i morgon eller på torsdag, men jag får hålla en tumme att det funkar för alla inblandade och att det går att få bil den tänkta dagen.

Motala vid Vätterpromenaden idag.

Middagen upprörde magen. Men jag åt!

Mia hade privatchaufför med sig idag så de fick åka på egen hand till tippen. Själv hoppade jag in i värmen, upp i bästefåtöljen, och skrev på det här inlägget. När sopgummorna återvände lyfte Mia och jag in vitrinskåpet i bilen och så for de iväg igen. Mia kom tillbaka ungefär samtidigt som vännen FEM och Finske Pinnen kom. De senare tog soffan, men återkommer en annan dag för att hämta en fåtölj och en fotpall. Mia och jag satt sen och snackade en stund tills det var dags för henne att hämta dottern. Jag tog bilen och svängde in på Donken, som ligger farligt nära här. Inte världens bästa middag, men det blev en kycklingburgare med strips och jag åt nästan upp allt. Hur magen reagerade får du bara fantisera om. Att säga att den blev upprörd är en liten underdrift.

Jag har telefonerat en stund med Anna och slöglott på Dicte. Det är svårt för mig att koncentrera mig på nåt en längre stund, men jag försöker i alla fall att göra normala saker. Packat har jag också gjort för i morgon bär det av hem till Uppsala ett tag för bilreparation, jobbsaker och planering av flytt. Och sen var det det där med införskaffande av lämpliga kläder… Jag förvånar mig själv med att tänka allt klarare och det är ett steg i rätt riktning. Men lilla mamma kommer aldrig tillbaka och det har jag ännu inte accepterat med känslorna, jag bara vet det med förnuftet. Det är tomt samtidigt som livet går vidare för alla inklusive mig själv och där hänger jag inte riktigt med.

Livet är kort.