Kära dagbok…

Det är september!

I morse vände jag blad i fotokalendern i köket. Bilden sa mig att det äntligen är höst! Jag älskar verkligen hösten, för då är det på nåt sätt tillåtet att krypa in i sin håla och gömma sig lite, under filten, med en bok, till exempel. Tända ljus, njuta av mörkret som sänker sig över en som en välkomnande famn. Eller… är det en solig höstdag med klar och hög luft kan den som inte plågas av hälsporrar och annat elände ju faktiskt ta en promenad. I stället för att jaga fantasidjur föreslår jag fotografering av höstens alla vackra färger. Vi går inte alls bara en mörk tid till mötes, vi får vara med om ett fantastiskt färgfyrverkeri i naturen innan den lägger sig att vila en stund under snötäcket. Det är september!

En lugn och skön start på dagen.

Mina vardagsmorgnar startar tidigare och tidigare. I morse väcktes jag före klockan sex av att nån i huset centrifugerade. Ja, du läste rätt – centrifugerade! Klockan sex på morgonen… Jag klev upp och gjorde mig iordning för dagen samt dukade fram fil med müsli och min bok på gång. Kaffet var svart som vanligt i muggen. Medan jag äter min frukost är jag inte ensam – jag har alltid sällskap av en bok!

Det är en lugn och skön start (förutom uppvaknandet i morse) på en dag som jag sen vet kan bli ganska hektisk. Ärligt talat tror jag inte att det hjälper att göra avkall på ambitionerna. Det skulle jag se som ett misslyckande. Det får bära så länge det bär och jag ska passa mig för att klaga. Jag gör det prioriterade först. Sen gör jag det andra. Också. Saker och ting ändras under resans gång. Det är bra att det inte står stilla och blir enformigt. Jag ska inte ifrågasätta vad som är rätt eller fel. Jag bara gör. Jag ser det som en soppa som jag rör i, inte tillagar.

Lanseringen av nya webben igår har gått bra. Jag har fått åtgärda några småsaker och expertisen har flyttat över sidor som vi inte trodde skulle hänga med vår avdelning längre. Ingen enda En har sagt nåt positivt om webben – och det i sig tar jag som nåt positivt!  – hade det varit alltför många fel hade jag fått veta det med all säkerhet. Så brukar det vara. Och så gläds jag åt min bild som pryder startsidan, för den bilden gillar jag verkligen.

Äntligen fick jag äta vegetarisk ärtsoppa och pannkakor med grädde och sylt till lunch! Mitt sällskap idag vid lunchbordet var min bok igen, precis som i morse. Det är helt OK. Det är skönt att ägna sig åt annat än jobb under 20 – 30 minuter. Samtidigt är väl Annas och Mats skilsmässa, som boken handlar om, inte den roligaste läsning…

Detta bildspel kräver JavaScript.

Fikahörnan på jobbet är nu lite avskärmad och har fått ett riktigt bord.

Direkt efter lunchen la jag in mitt nyhetsbrev, typograferade det etc och gjorde det klart för publicering klockan tio i morgon bitti. Det är ett väldigt uppskattat nyhetsbrev och det gör mig glad. Förra veckan fick det 116 likes – och inte en enda var från mig själv. Det innebär att majoriteten av dem som jobbar på avdelningen inte bara har läst nyhetsbrevet, de gillar det också. 

Vår fikahörna kompletterades under förmiddagen med skärmar och ett riktigt bord som vaktis hade fixat till i rätt höjd för våra sittmöbler. Hörnan är nu snudd på mysig. Synd bara att vi nästan aldrig hinner sitta där och fika. Den här veckan har jag fikat där två gånger, det vill säga jag har haft rast, förutom lunch, två gånger på fyra dagar (det borde ha varit åtta gånger). Men till morgondagens bullfika har jag bjudit in teamet ovanpå och då hoppas jag att även folk från hörnan fikar om de har möjlighet.

Igår grävde jag fram en riktigt rolig bok i mina gömmor… Det var det röda fotoalbumet som pappa hade gjort iordning till mig på min 30-årsdag. Det är ett sånt kärt minne – pappas foton och texter om sin dotter.

Pappa hade gjort ett fotoalbum med bilder och texter till mig på min 30-årsdag.

Nu när jag har bläddrat i albumet kan det hända att det kommer en och annan bild här på bloggen och på Instagram. Bilden jag la ut på Instagram igår, den med mig utanför ett tält, hade jag redan visat upp här på bloggen i söndags. Därför bjuder jag på en ny bild idag där jag sitter naken i en balja och äter på en tvättlapp. Konstiga matvanor redan då. Dessutom är frisyren, som synes, densamma som idag.

Inte konstigt att jag är som jag är – jag käkade ju tvättlappar när jag var liten. Frisyren är som synes densamma som jag har idag.

Ha en bra torsdagskväll! Jag ska långtelefonera med en vän. Vad ska du göra??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

Livet är kort. Ärtsoppa och pannkakor är godare än tvättlappar.