Ett inlägg om en TV-serie.

Den brittiska serien Tyst vittne har nu inne på sin artonde eller nittonde säsong. Det är lite svårt att veta eftersom det är TV4 som sänder den och kanalens webbplats lämnar ett och annat att önska (läs: skitdålig) vad gäller informationen om de olika programmen. Men på fredagskvällen bänkade jag mig för att se det första av fem avsnitt.

Nikki Alexander är numera huvudkaraktären i Tyst vittne.

Borta är Sam Ryan, professor Dalton och Harry Cunningham. Numera är det karaktären Nikki Alexander som har huvudrollen. Nikki hamnar i blåsväder i det första avsnittet när hon får hand om obduktionen av vad som verkar vara ett självmordsoffer. När hon hittar en klocka nerkörd i personens svalg inser hon att det i stället är mord. Dessutom påminner mordet om ett annat dödsfall som klassades som självmord. Hon kan inte låta bli att gräva sig bakåt i tiden och andra fall som också påminner om detta. Snart blir hon själv misstänkt men får dessutom också mördaren efter sig.

Jorå, det är fortfarande spännande och kusligt, men jag känner också att avsnittet är väldigt långt. Det blir inte bättre av att TV4 bryter för nyheter, väder och sport mitt i utöver all reklam, dessutom. Totalt sett tar det två och en halv timme att se det här avsnittet vars egentliga tid troligen är under två timmar. Helt pigg och alert är jag inte under programmet.

Toffelomdömet blir medel.

Livet är kort.