OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!
Så här gör du när du kommenterar:
- Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
- Snegla åt vänster. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
- Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
- Klicka sen på Svara.
- Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.
Kära dagbok…
Det är måndag och jag har varit klämdagsledig, en av fördelarna med att vara statligt anställd. I gengäld har vi lägre löner och tuffare blickar på oss. Men skit samma, jag är ledig! Igår kväll kollade jag en Beck-film på TV4 och fortsatte se en Wallander-film (inte lika hög kvalitet på den, dock). Jag drack ett glas vin för värmens skull – lägenheten är så kall. Klockan blev mycket innan jag kom i säng, runt ett. Ändå vaknade jag av egen förmåga tre minuter före morgonmedicinlarmet som ljuder 6.45.
Igår kväll blev det bokbyte också. Jag läste ut Änkorna och den var riktigt bra. Boken jag läser nu är den första i serie av Ann Cleeves – hon med Shetland och Vera. I den här boken finns ett tydligt HBTQ-tema, men annars verkar den lika bra som de ovan nämnda serierna – som jag främst har sett på TV, inte läst. Givetvis inledde jag den här lediga dan med läsning och kaffe på sängen.
Julkortet från Tom och Carole Ann besvarades med ett mejl idag.
På förmiddagen skrev jag ett mejl till min släkting Tom i England. Det landade nämligen ett julkort från honom och frun Carole Ann i veckan och jag har som vanligt inte skickat ett enda i år. Folk verkar bry sig mindre och mindre om julkort. Jag tycker att det är trevligt att få, men mindre trevligt att skicka. Du vet ju, kära dagbok, att jag har det kämpigt med julen. Så det blev väl inget jättemuntert mejl till Tom och Carole Ann. Jag berättade vad jag gör, hur jag tillbringar mina lediga dagar och vad jag ska göra i jul: äta, läsa och se på TV. Precis som vilka dagar som helst… Till kvällen kom i alla fall ett långt och vänligt svar – och en film på ett barnbarnsbarn. Jag har inte hjärta att säga att jag inte är nån barnmänniska…
Om jag inte hade böckerna och inte kunde läsa skulle jag nog bli tokig. Via litteraturen och TV får jag stimulans i form av att möta människor (som oftast inte finns på riktigt) och besöka andra platser (än mitt hem). Men jag börjar bli allt mer kritisk, för i alla böcker och filmer existerar familjer och vänner. Ingen enda handlar om nån som är själv. Det snackas så mycket till exempel innan jul om att ställa upp för de ensamma. Sen osynliggörs de. (En enda artikel har jag sett om en ensams jul – och den är förstås låst för den som inte är prenumerant…)
Såväl gammelmedia som sociala medier svämmar över av familjefoton och bilder på vackert dekorerade granar och hem. Jag har nog försökt göra lite fint här hemma, men nån gran blev det inte i år. Som du förstår, kära dagbok, är det ganska… glädjelöst. Av alla miljoner sms och mejl jag får kan ett enda vara från en verklig person. Resten är reklam. Köp, köp, KÖP! Nej, jag behöver inget mer just nu och jag har ingen mer att köpa till.
I morse gick solen upp – precis som vilken dag som helst. Och jag vaknade. Jag borde vara tacksam att jag lever. I stället kände jag efter att ryggen gjorde lite ont, vädret var skit och jaa… Nåt mer att berätta har jag inte just nu.
Solen gick upp i morse precis som vilken dag som helst.
∼ ♦ ∼
Men så klart jag tog mig samman, det gör jag ju alltid. Högpresterande en gång, nu bara envisheten kvar, ingen styrka eller ork. Jag åt Adamsfrukost och duschade därpå samt klädde mig för promenad.
Adamsfrukost med Hopptimisten och Albatross.
En liten promenad skulle det bli för att inspektera environgerna. Det var mest hål och gråtrist. Hålet är i korsningen Väderkvarnsgatan – S:t Olofsgatan, gråtrist var det i Höganäsparken och till och med vid kolonilotterna.
Mia har ett stort hjärta.
Jag styrde stegen till Mia för att säga god jul. Är det nån jag kan tänka mig att önska god jul ärligt så är det Mia. Själv ser jag inte julen som god, jag ser bara ett stort mörker. I pentryt hos Mia bjöds jag på fika och satt ner i två (2) timmar – medan affärsinnehavaren själv inte kunde sitta ner alls. Det var en strid ström av kunder hela tiden, de flesta med önskemål och krav. Mia har ett stort hjärta och är lika vänlig mot alla. Jag avundas henne det. Mitt hjärta är förkrympt och svart och jag kan vara nog så ovänlig. Skulle inte kunna vara i Mias skor på butiksgolvet fem minuter utan att få utbrott. En del människor är bara… makalösa. Men jag noterade också många fina människor, det ska jag erkänna. Jag hade gärna sett en fin hund också. Tyvärr har Selma farit ovan regnbågen och bara hennes bädd är kvar.
Selmas tomma bädd.
När jag traskade hem kände jag att jag hade fått vila de där två timmarna. Men regnet föll och snart var jag lika ledsen igen som när jag gick ut. Jag köpte mig i alla fall en bukett röda tulpaner med blåbärsris att njuta av. Blommor ger en viss tröst.
Röda tulpaner och blåbärsris till tröst.
Klockan hade sprungit iväg och det var dags att griljera kalkonen om jag skulle få några kalkonmackor till middag. Ja mamma, jag kom ihåg att ta bort nätet och ja, jag har fixat en kalkonpinne! All mat som jag sen provsmakade till Adamsmiddag – kalkon, gräddost från Boxholm och gubbröra från Korgtassen samt en julöl – smakade toppen.
∼ ♦ ∼
Efter maten bytte jag duk på köksbordet och kökshandduk. Kvällen ska jag tillbringa på vanligt ställe, med vanlig sysselsättning – det vill säga i soffan med läsning och TV. Jag ska se Första hunddejten, ett program jag älskar.
Och i morrn är det julafton. För första gången (nej, tredje, faktiskt!) på nästan 60 år är min julstrumpa tom när jag vaknar. Men den hänger på sovrumsdörren ifall att… Annars är julafton precis som vilken dag som helst här.
∼ ♦ ∼
Livet är kort.
Det var Anna som upptäckte 
Jag har börjat låna en del böcker av Anna nu när vi inte längre delar bibliotek, så att säga. En brittisk pocketdeckare som jag hittade i hennes hyllor var 
Det händer ibland – inte så ofta längre – att jag läser böcker i tjänsten. I januari 2025 ska jag intervjua ett par av författarna, 
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - the neverending story 