Tänk att få…
släppa taget
Känna…
yran igen
Som i ungdomen
Fri och yr och glädje!
Men det var långt ifrån alltid så
Ungdomen var liksom en förberedelse
för ensamheten
och en ständig längtan bort
Dagar med yra existerade ändå
De var få fast som små diamanter
En dag av yra
står överst på min önskelista,
den som ingen läser
JUEH
Livet är kort.
OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!
Så här gör du när du kommenterar:
Ovanligt pigg var jag på fredagskvällen. Kanske berodde det på att jag hade en semesterdag i veckan i kombo med distansarbete. Jag blir inte lika trött då. Men… Stockholms-resan både gav och tog energi. Det var nödvändigt med en semesterdag efter den och jag vilade mycket.
Igår kväll efter middagen läste jag ut boken om födelsedagsflickan. Jag hade tidigare på dan bestämt vilken bok jag skulle läsa härnäst. Bekymrad blev jag dock av anblicken av den snabbt sinande TBR-högen… Valet föll på den tredje delen i Ulvö-serien, en riktigt bra serie kriminalromaner som jag upptäckte sent, men tack vare vännen FEM och min adoptivdotter V.
Bokbyte igår från en bok om en födelsedagsflicka till tredje delen i Ulvö-serien.
Utöver att läsa åt jag förstås en massa onyttigheter (Dumlekolor, choklad och cheddarbågar) samt öppnade en flaska rött från Toscana och tog ett glas. (I kväll blir det inte fullt lika mycket snaskerier, jag lovar!!!) Jag såg två avsnitt av Tyst vittne säsong 27. I kväll ser jag kanske del sex. Sen får jag vänta en vecka innan del sju läggs ut på SvT Play. Det är också del två av säsong nio av Shetland att se på SvT 1. Det ligger i och för sig på Play, så jag kan titta när jag vill.
I natt hade det snöat… Inte mycket, men en del. Jag såg vitt elände på mark och hustak när jag var uppe och tog morgonmedicinen.
Den här bilden tog jag senare på förmiddagen, men man kan se spår av frost och snö på hustak.
Trevlig lördagsmorgonsyssla.
Då hade mobillarmet väckt mig ur en trevlig dröm om en blomsterflicka som gör mig glad i verkliga livet. Sen somnade jag om och drömde en mindre trevlig dröm. I drömmen fanns flera personer jag inte vill träffa igen, personer som har medverkat till att slå sönder min tillvaro. Drömmen slutade med att jag gav mig av för att, utan framgång, leta efter min försvunna mobil. Sen hoppade jag från ett hustak. Gled ner längs med husväggen och… vaknade just innan jag skulle splascha i marken.
Då var det skönt att göra nåt normalt som att fixa kaffe på sängen och läsa en fiktiv kriminalroman… Jag gillar som sagt Ulvö-serien, barn och relationer till trots.
Lördagen var blåsig och ömsom solig, ömsom mulen. Temperaturen på förmiddagen var som högst fem grader. Vid lunchtid hade den sjunkit till tre. Jag behövde ändå ta mig för nåt vettigt den här dan. Därför åt jag frukost (vid lunch), fixade till mig, bäddade och tog bilen för att åka en sväng och handla. Men redan i morse tog jag ut ett paket kycklingfärs ur frysen för i kväll skulle jag inte vara lat utan laga mat.
Lördagsfrukost med familjen.
Här bojkottas inte.
Det blev en åktur bland annat till ICA Gnista. Ibland handlar jag där för utbudet är lite större och priserna lite lägre. Idag köpte jag till exempel kaffe och choklad (väldigt nödvändigt…) till bra pris. Ingen tillstymmelse till bojkott, där var fullt som vanligt. Vissa bojkottade vissa affärer under en vecka. Veckan därpå handlade de dubbelt så mycket eftersom de hade slut i förråden. Jävla löjl, det där med bojkott, tycker jag. Se till att välja bättre politiker i våra val i stället, politiker som kanske vill göra nåt för folk.
Hemkommen insåg jag att det pågick ett barnkalas ovanpå. Jag hade sett lapparna i entrédörrarna att nån skulle fylla fem år. Hade jag vetat det skulle jag nog ha stannat borta längre. Det borde vara förbjudet att ha småbarnspartaj i ett flerfamiljshus. Fy fan, mina öron!.. Och mitt tak fullkomligen skakade.
Jag försökte i alla fall njuta av helgens första Noisette, men nån påtår blev det inte. Mitt tak skakade för mycket och dessutom hade jag druckit tillräckligt med kaffe den här dan.
Så småningom upphörde galopperandet och skrikandet ovanpå – för att ersättas av dammsugning. Jaa, det finns många orsaker till att jag valde bort barn i mitt liv… Jag försökte slappa lite i soffan med min bok. Ladda för matlagning. Sånt som jag tycker är… ansträngande. Och astråkigt. Men allt gick bra. Jag åt en rejäl portion spaghetti och kycklingfärs och det blev tre matlådor att stoppa i frysen. Mycket nöjd.
Efter disken kunde jag med gott samvete återvända till soffan med boken. Och kanske för att se nåt spännande på TV. Jag har haft ont i foten och ljumsken idag.
Plan för i morrn? Finns ingen. Jag fortsätter att träna på ensamheten – har inte pratat med nån idag vare sig elektroniskt eller IRL, bara sms. Det går bra. Det är min verklighet.
*TBR-hög = hög med olästa böcker, To Be Read
Livet är kort.
Hur många gånger
har jag flytt?
Det går inte att räkna
och det spelar ingen roll,
egentligen
Kan inte fly från mig själv
hur mycket jag än försöker
JUEH
Livet är kort.
OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!
Så här gör du när du kommenterar:
Ett inlägg om den fjärde delen i Hoffmann- och Grensserien.
Jag tycker att vissa delar av Hoffmann- och Grensserien är alltför blodiga. Den tredje delen var inte fullt lika blodig, utan mer känslig (även om den också var otäck). Eftersom jag behövde hugga en pocketbok föll valet på Anders Roslunds fortsättning i serien, Jamåhonleva.
När Zana fyllde fem år ville hon sjunga ”Jamåhonleva”, äta den jättefina tårtan med fem röda ljus och framför allt slippa se människor dö. Förväntan var hög. Men den här dagen förändrade många människors liv, så småningom även kriminalkommissarie Ewert Grens liv och infiltratören Piet Hoffmanns. Under tre dagar exploderar det förflutna i vår tid. Hämnd och förräderi är ingredienserna.
Det här är lite spretigt vid första anblicken. Sen inser jag att den första händelsen är dåtid, medan resten nutid. Denna gång är skillnaden mellan liv och död tre dagar. Jag tror att författaren kanske hade tänkt ha den titeln på boken ursprungligen. Nåja, här är en berättelse där rollerna på sätt och vis blir omvända. Ewert Grens måste hjälpa Piet Hoffmann genom att infiltrera. Piet och hans familj är som vanligt hotade och Piet tvingas till drastiska åtgärder. Åtgärderna känns aningen orealistiska, men, det är ju en kriminalroman, inte verklighet.
Boken är visserligen omfångsrik med sina nästan 500 sidor i pocket, men jag läser den snabbt. Författaren är en flyhänt skribent och det är spännande, om än… lite spretigt, som sagt.
Som alltid gissar jag på förövare och motiv när det gäller morden. Den här gången gissar jag ganska tidigt. Och jag gissar… ganska så rätt. En toffla i omdömet ryker.
Toffelomdömet blir högt.
De här böckerna ingår i Hoffmann- och Grensserien:
Livet är kort.
OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!
Så här gör du när du kommenterar:
Less kan man bli av för många rutiner och vanor.
Det finns en trygghet i det vanliga, rutinerna. Jag har skrivit det förr! Många gånger har just rutiner räddat mig. Genom att bita mig fast i vissa rutiner har jag lyckats ta mig igenom en dag. En natts hyfsad sömn på det kan sen ge perspektiv. Allt kan se annorlunda ut nästa morgon. Om det finns en nästa morgon, vill säga. Det vet vi ju inte.
Men det klart att livet blir rätt torftigt om det bara består av rutiner och vanor. En blir less. Jag har alltid behövt vissa utmaningar i livet. Det märkte jag tidigt, framför allt när jag hade börjat skolan. Det var säkert bra för mig att hoppa över en klass i grundskolan. Min farfar hoppade över två. Samtidigt förlorade vi år av vår barndom. Kan man då säga omvänt att den som går om en klass eller börjar skolan ett år senare vinner ett barndomsår? Mig påverkade det förlorade året nog mer än jag eller nån annan trodde. Kanske är det därför jag aldrig blir vuxlig på rikt.
Att ha nåt att se fram emot skrev jag också om nyligen. Det är viktigt att ha små krokar i livet att hänga upp drömmar, förväntningar och hopp på. När krokarna blir för få eller vittrar sönder blir livet så tungt. Så just nu i denna stund funderar jag på mina krokar.
Samtal…
Jag har sen hösten 2023 fått samtalshjälp för att kunna acceptera att jag plötsligt fick en sjukdom som förändrade mitt liv totalt. Den samtalshjälpen avslutades nu i veckan. Det är därför jag snackar om krokar och drömmar och förhoppningar och att ha nåt att se fram emot. För nu måste jag på egen hand se till att mina verktyg hålls i gott skick. Nu är jag inte bara ensamstående, nu är jag ensam även i arbetet med acceptansen. Och den är inte hundraprocentig.
Mitt liv tog slut i augusti 2023, det tycker jag fortfarande. Sen vet jag ju att jag var trött och orkeslös med mera många år innan jag fick min hjärtdiagnos. Jag orkade inte med mig själv och jag orkade inte med att ha människor omkring mig för nära.
Så nu borde jag vara nöjd när jag går omkring i min stora lägenhet. Många har haft och har synpunkter på den också. Jag känner mig själv – vi har levt ihop i snart 63 bast – och jag är nöjd med mitt val av bostad. Mitt hem är som två liv och utsikterna speglar dessa på pricken.
Från fönstren i köket och vardagsrummet ser jag en skitful parkering, men jag ser också himmel och UKK, en byggnad jag ofta liknar vid Parthenon.
Himmel och mitt Parthenon. Den skitfula parkeringen har jag klippt bort.
Från fönstren på andra sidan i lägenheten, det vill säga sovrummet, arbetsrummet och gästrummet, ser jag fina 40-talshus, träd och gräsmattor. En vacker björkallé klyver gatan. Och i mitt arbetsrumsfönster har jag flera gröna växter, en grön vinflaska omgjord till värmeljushållare, foton på mina föräldrar och mig och en del andra kära ting. Än så länge ser jag upp till Höganäsparken, men när träden har fått sina löv är utsikten bara grön.
Grönt i arbetsrumsfönstret och utanför. Och notera att orkidén fortfarande blommar!
Får jag inte njuta av mina utsikter, kära dagbok? OK, det kostar att bo stort, men jag har ju inte längre nån annan än mig själv att lägga pengar på. Och jag har tänkt rummen i mitt hem för olika aktiviteter. Kök och sovrum är självklara. I vardagsrummet hänger jag om kvällarna när jag läser eller ser på TV, i Annas gamla soffa eller min gamla fåtölj. I arbetsrummet arbetar jag. Där har jag också mina älskade vänner böckerna. I gästrummet bor hitresande gäster. Jag har vänner som inte bor i Uppsala. De har också en egen toalett. Och så har jag en klädkammare där jag bara har lite kläder och skor och mer sånt som inte passar i källarförrådet, som till exempel verktyg, vinylskivor och annat jag är ”lite rädd om”.
Grönt i sovrumsfönstret.
PS. Några växter har bott hos mig länge, en del har bott hos min mamma. Andra växter har jag fått av Anna och vännen FEM eller köpt själv.
Det är fredag idag. Efter den långa inledningen av det här inlägget, en text jag påbörjade för ett tag sen och nu skrev färdigt samt kompletterade med bilder… kom visst en jättelång mening. Jag ska försöka sluta med sånt. Men jag har ju ingen att prata med här hemma, så jag pratar med dig, kära dagbok.
Mitt ständiga sällskap vid köksbordet är dock Hopptimisten och min bok på gång. Den här morgonen var det precis som vanligt. Rutiner. Vanor.
Fredagsfrukost med Hopptimisten och min bok på gång, Jamåhonleva.
Arbetsdagen inleddes också som vanligt med mejlerier och Zoommöten. Datorn krånglade en del i morse på olika vis, men jag får ju inte nån ny jobbdator förrän denna är fem år. Jag tror att min blir fyra år i höst. Förutom det var det en ganska lugn arbetsdag. Jag väntade mest på en artikel som är på granskning hos min högsta chef. Den räknade jag dock inte med att få tillbaka idag.
Det var soligt och fint väder även idag. Enda skillnaden mot igår var att det var betydligt lägre temperaturer. Jag tog ändå en nypa luft på lunchen för att gå mitt rutinärende på fredagen till Butiken på hörnet. Idag var det lättviktsjacka som gällde. Sen åt jag lunch hemma vid köksbordet. Den var också ganska vanlig, en typisk hemmalunch.
Idag diskuterade vi en del artikeluppslag/-uppdrag. Jag hade en idé som jag tycker verkar spännande och den fick jag gehör för. På måndag ska jag få nya uppdrag av samordnaren också. Alla är mycket snälla och ger mig inga stressiga bråttomgrejor. Men det blir ändå lite påslag när det aviseras uppdrag. Och uppdrag måste jag ju få, lite stress måste jag tåla, det hör till jobbets natur.
Efter arbetsdagens slut gjorde jag ungefär som igår, jag tog en liten promenad genom Höganäsparken (för kallt för att sitta på nån bänk) och bort till Trädgårdsföreningen Viola. Föreningen öppnar i maj och jag tänkte försöka ta mig dit en lördag då och titta på andra sidan grinden. På lördagsförmiddagar från och med maj är det nämligen öppet för allmänheten. Nu fick jag nöja mig med insikten mellan metallstängerna i grinden.
Hemma vilade jag en stund innan jag tog nästa promenad, fast inomhus med dammsugaren. Här var inte jätteskitigt, men det var ändå läge för dammsugning. Det mulnade på framåt kvällningen, så solen konkurrerade inte ut städningen.
Så blev det dags för fredagsmiddag och du vet ju vad, kära dagbok… Nu är jag mätt och nöjd och kan konstatera att YOKO passade även till smörgåstårta.
Fredagsmiddag med familjen.
I kväll tänker jag att jag läser och kanske ser nåt avsnitt av Tyst vittne. Planer för helgen har jag inga mer än att jag behöver köpa några större förpackningar fil än Korgtassen har. Smörgåstårta kan de göra där, men tyvärr säljer de inte 1,5-litersfil.
Livet är kort.
Vän
kan vara vän
Inte oäven
Men vän
kan snabbt bli
ovän
Vän
Ovän
En liten bokstavs skillnad
Samtidigt
oceaner i avstånd
JUEH
Livet är kort.
OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!
Så här gör du när du kommenterar:
”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord.
Och jorden var öde och tom och mörker var över djupet, och Guds Ande svävade över vattnet.
Och Gud sade: ”Varde ljus”, och det vart ljus. Och Gud såg att ljuset var gott; och Gud skilde ljuset från mörkret.
Och Gud kallade ljuset dag, och mörkret kallade han natt. Och det vart afton och det vart morgon, den första dagen.
Citatet är från Bibeln, minsann, närmare bestämt 1 Mosebok 1:1-5. I min utgåva står det ”vart”. Grammatiskt korrekt heter det egentligen ”blev”.
Med detta sagt vill jag tydliggöra att jag anspelar på en gammal Bibeltext i min rubrik, jag skriver medvetet grammatiskt fel. Var dag, och det vart det. Det blev både dag och vardag nästan genast.
Men… ett knappt dygn borta från vardagen som vanligen råder och som ibland är trygg, ibland som ett kvävande täcke – det är inte helt fel. Och även om det kostade en del i kraft och ork var det för mig sååå värt att åka till Stockholm och gå på konsert. Nånting helt annat än jobb. Input i själen. Fast sen efteråt, som idag… antiklimax, nästan en sorg och undran:
”Vad ska jag nu se fram emot?
För det är nog så att även en sån som jag behöver nåt att se fram emot. Nåt att hänga upp min längtan på. I tisdags fick jag en fråga om sommaren och semestern. Jag har inga planer alls, men har ändå framfört önskemål om fem veckors sammanhängande ledighet. Jag behöver vila, hämta krafter. Det kan bli bra. Det kan också bli nästan katastrof, som de lediga veckorna över vinterns storhelger. Men jag vet inte. Jag vet inte ens om jag lever i sommar. Det vet ingen. Lever jag april månad ut blir jag 63 år.
Igår hade jag tagit en semesterdag. Det var skönt att bara ta det lugnt när jag kom hem. Packa upp, softa i soffan, skriva lite, läsa, fixa med bilder. Och så ordnade jag en festligare middag utan större ansträngning: jag åt ost, kex och marmelad sam drack ett och ett halvt glas gott fyndvin från Toscana. Livet!
Onsdagsmiddag vid soffbordet.
Torsdagsmorgonen var ljus och solig. Vi här i Uppsala hade att vänta ytterligare en härlig vardagsvårdag. Ryktet säger att Uppsala var varmast i Sverige igår. Men sen blir det helg och då ska det bli kallare igen. Lustigt nog hörde jag en meteorolog säga igår att det finns risk för snö och att en inte skulle hänga undan sina varma vinterkläder. Jag gjorde faktiskt det ändå igår eftermiddag. De två tjockaste dunjackorna och vinterbootsen åkte in i klädkammaren. Lättviktsjackorna, med tröja under, funkar även när det är några minusgrader.
Varmt i Uppsala och gula små påskliljor på gården.
Men idag och i morrn behövde/er jag inte gå iväg tidigt, jag jobbade/r hemifrån. För att lätta upp stämningen, som var lite… åt det tunga hållet, trots allt, tände jag levande ljus till frukosten. Och mitt frukostsällskap var min nuvarande familj, det vill säga min orange trägubbe Hopptimisten och boken jag läser, den som utspelar sig där jag var igår förmiddag och i tisdags eftermiddag och kväll…
Torsdagsfrukost med min familj.
I väntan på att Zoommötet ska börja.
Klockan hade inte slagit sju ännu när jag satte mig vid jobbdatorn, men nästan. Jag hade fått massor av mejl efter bara 1,5 dags frånvaro, så jag fick inleda med att beta av dem, det vill säga, läsa och besvara. Därefter följde två Zoommöten. Sen var jag igång igen i vardagen… Jag kände av hälsporren och ljumsken, så jag fick vara noga med att hoppa upp och studsa regelbundet under dan. Passade på att gå med dammvippan, perfekt sysselsättning. Magen är dock helt OK för tillfället – ta i trä!
På lunchen gick jag och handlade för att få dagsljus och lite sol på nosen. Tänk att jag gick till Korgtassen endast iförd luvatröja! Trots ond fot och ljumske bestämde jag mig för att tvinga ut mig på en friskvårdspromenad efter jobbet. Jag passade även på att panta när jag och handlade, men jag hade inte så mycket. Sen fixade jag lunch och den var inget utöver det vanliga. I muggen hade jag Varma koppen sparrissoppa.
Hemmalunch med familjen vid köksbordet.
Eftermiddagen blev varmare, men jag har skugga på den sidan av hemmet fram till kvällen, så det var perfekt klimat i arbetsrummet. Nån av arbetskamraterna skulle ta friskvårdstimme för att ge sig ut och springa. Jag tänkte jobba så länge jag behövde och måste och sen logga ut för friskvårdspromenad. Temperaturen ska sjunka i morrn igen, som sagt, så det gäller att passa på. Eller… ta tillvara på. Jag gick över gatan till Höganäsparken och traskade en halvrunda där. Men foten gjorde ont och likaså ljumsken. Satte mig därför en stund i en trägunga och njöt av solen. En lurvig herrhund stannade till och jag fick hälsa. Inte många vårtecken i parken, förutom några späda blommor i gult och blått.
Hemkommen besvarade jag snabbt en enkät om kollektivtrafik. Jag undviker att åka med UL och mina svar visade vilket lågt förtroende jag har för dem. Gissa om jag är tacksam för att jag bor centralt (kan gå till det mesta) och har bil (kan åka egen bil om jag ska nån längre stans)!
Redan i morse bestämde jag mig för att laga mat idag. Det finns massor av kycklingköttbullar i frysen, bara att värma i stekpannan. I skafferiet hittade jag pulvermos. När jag var och handlade köpte jag mer smörgåsgurka och räksallad. Det blev perfekt med kycklingköttbullar och mos. Maten tillagades ju snabbt och utan krångel. Det är bäst av allt när kocken är jag. Och mätt blev jag.
Snabbt och lätt och mätt blev jag av kycklingköttbullar, potatismos och tillbehör.
Ingen Antikrundan i afton, så jag får roa mig med att läsa. Det är helt OK.
Mer litteratur!
Igår kväll blev jag kontaktad av ett förlag angående en författare som vill att jag recenserar hennes kommande bok. Det vill jag gärna. Boken är inte nån roman utan snarare en sorts biografi. Jag ser fram emot att få läsa en bok om… verkligheten. Nån annans verklighet.
Mer litteratur! Nästa vecka ska jag på ett evenemang i stan om påskekrim. Då ska jag bland annat få lyssna på en av mina svenska, nutida favoritförfattare klockan 17. Helt gratis på Akademibokhandeln.
Livet är kort.
Fåglarna
Jag hör dem sjunga
Ser dem bygga bon
En kvist hit,
en kvist dit
(tills nån jävel river bona)
I bruna landen,
torra gräset
sträcker sig
små gula solar
upp mot ljuset
(tills nån jävel plockar dem)
Vårsolen
Obeveklig
mot blek kind
Obarmhärtig strålkastare
på alla skavanker
I april månad föddes jag
JUEH
Livet är kort.
OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!
Så här gör du när du kommenterar:
Första april började som en helt vanlig tisdag, nästan. Ja jag skulle ju upp och jobba fast hemifrån. Eftersom termometrarna visade noll grader utomhus var jag glad att jag inte skulle traska iväg till jobbet. Men jag duschade och gjorde mig iordning, njöt sen av utsikten medan jag packade det sista och fixade frukost.
Tisdagsmorgonutsikt.
Käkade frukostfilen med magmedicin och fick nästan inte ont alls. Det kändes lovande – jag skulle ju ut på äventyr. Bort ett knappt dygn från vardagen i Uppsala för julklappsutdelning, kan man säga, i Stockholm.
Första april-frukostfil med Hopptimisten och Jamåhonleva.
Nej, nej. Varken plåster eller kirurgtejp utan kompress och nätstrumpa. Jag är allergisk mot klistret!
Jag satt vid jobbdatorn klockan sju och jobbade sen till cirka 8.30. Åkte hissen ner i garaget för att hämta bilen och åka på besök i vården och provtagning. Idag fick jag förresten reda på att det var doktor Noll som beställt provet. Asså fattar han trögt? Jag har skrivit till honom att jag inte vill att han lägger sig i min vård. Han svarade ungefär att han skulle respektera det. Ändå gör han det. Lägger sig i, alltså. Undrar om han har för lite att göra eller bara är jävligt nyfiken. Nåja. Vårdbesöket gjordes, stucken av proffsiga S blev jag också. Hon vet också att tejp och plåster orsakar allergi hos mig, så jag får kompress och nätstrumpa. Hemkommen blev det jobb fram till klockan 12 när jag slängde i mig ett par rostade mackor och ett kokt ägg till lunch.
Lätt och snabb hemmalunch.
Anna och jag hördes av per mobil innan vi strålade samman för gemensam tågresa till Stockholm. Jag hann vila en stund innan vi skulle ses. Ska jag göra nånting utöver det vardagsvanliga måste jag vila. Mycket och ofta.
Men så möttes vi för julklappsutdelning: jag fick en biljett till Alison Moyets konsert på Göta Lejon i julklapp av Anna förra året. Lustigt nog var det nästan exakt 40 (!) år sen jag var på min första konsert med Alison Moyet, då i Eriksdalshallen…
Äntligen julklappsutdelning!
Eftersom ingen av oss numera är ung, pigg, rask och frisk tog vi tunnelbana till hotellet för att checka in och lämna av ryggsäckarna. Det var inte första gången nån av oss var på Clarion på Ringvägen. Men jag var här första gången när hotellet var nybyggt… Konstateras kan därmed att åren visst går… Den här gången fick vi utsikt mot just Ringvägen och det är väl inte den bästa. Samtidigt skulle vi bara sova där en natt. Och utsikten mot Globen fick vi i alla fall när vi åkte hiss.
Tanterna rullade över Ringvägen till Wallins för en eftermiddagsfika. Vi måste ju stå oss till middagen som skulle infalla typ två timmar senare.
Efter fikat gick vi tillbaka till hotellet för en stunds vila och ombyte. Vi försökte kolla upp var vi skulle äta. Vissa saker oss emellan är precis som förut, andra inte. Vi velade vid valet av matställe. Skulle vi gå på grekiska restaurangen där vi varit 100 miljoner gånger eller skulle vi prova nåt helt nytt?
Ja vi åt inte grekisk mat utan fisk och skaldjur. Nära Göta Lejon hittade vi Melanders fisk. På cirka två timmar åt vi trerätters. Jag försökte äta långsamt med tanke på magen. Den protesterade, men väldigt lite.
Vi hittade till Melanders fisk.
Till förrätt åt vi musslor. Det skulle vi aldrig göra igen efter att vi ätit det första gången i Uppsala och nästan spytt, på ren svenska. Men hos Melanders var musslorna kokta i en härlig sås med ostsmak. Bröd och saffransaioli serverades till och vi drack var sitt glas öl. Till huvudrätt valde vi båda röding med Västerbottenpuré samt var sitt glas vitt. Det var också mycket gott, men jag åt inte mycket av purén eftersom jag var rädd att den skulle vara för stabbig för magen. Måltiden avslutades med kaffe och för min del en liten sötsak. Anna tog en lite större sötsak till kaffet. Suveränt god mat. Det här stället rekommenderar jag varmt!
Så gick vi ut på Götgatan igen till Göta Lejon. Där var vi inte ensamma. Byyyst med folk, så att säga. Vi var duktiga kickor och hängde av oss ytterkläderna i garderoben innan vi klämde in oss på våra platser. Platserna är ganska trånga – Göta Lejon var ju ursprungligen en biograf. Förväntningarna däremot var höga. Dessutom… I taket fanns det tuttlisor och en karl bakom Anna bet henne i huvet.
Klockan 20 började den, konserten med Alison Moyet, julklappen från Anna till mig. Och hon var sååå bra även 40 år senare. Tyvärr blev alla bilder skit. Men ärligt… jag fotade inte så mycket. Jag lyssnade och var där och då. Ett annat tyvärr var folk som skulle fram och tillbaka, gissningsvis på toa, under konserten. Kan men inte hålla sig i 90 minuter kanske man bör boka plats i början/slutet av en rad – såsom kloka Anna hade gjort. Men vi behövde inte gå. Däremot kändes det som om vi fick studsa upp och ner ett tiotal gånger under konserten. Skitdåligt, fölk!
But … Alison – I still love Only you (Is this love?) and I go weak in the presence of beauty. Tack Anna för den fina julklappen!
Promenaden hem till hotellet tog kanske tio minuter. Det susade och ringde lite i örona. Vi tog var sin GT på hotellet innan vi gick upp till rummet. Inte somnade jag särskilt sent, jag var mycket trött men mycket, mycket nöjd!
Hotellfrukost med utsikt över bilköer och nästan Eriksdalsabadet.
I morse var vi visst mycket, mycket trötta båda två. Tyvärr hade Anna halvbrådis tillbaka till Uppsala för ett jobbmöte, men vi hann äta rejäl hotellfrukost, slappa på rummet och gå in i två affärer innan vi tog tunnelbanan till Centralen, tåget och åkte hem. Vi promenerade till Kvarnen, ungefär. Där tog Anna en scooter, medan jag gick de sista metrarna hem till Saint Ollie.
Jag packade upp, fixade lite med bilder, läste och vilade en stund. Det var 20 grader i Uppsala, så jag öppnade såväl balkongdörren som sovrumsfönstret. Tyvärr (igen!) är det en skola här intill och det verkade som om eleverna hade LEKtioner utomhus. Det kändes inte som den gymnasieskola det är utan mer som lekskola. Ja ja. Jag ville skriva det här och arbetsrummet ligger åt andra sidan från skolan sett. Och sen hade jag ju semester hela dan och kunde ta det lugnt ändå. Det blev ett par knäckemackor med gräddost och kardemummakaffe på eftermiddagen.
Gräddostknäcke och kardemummakaffe på Saint Ollie medan det jag läste om i boken bland annat utspelade sig på… Clarion…
Middag orkade jag inte fundera över. Det finns väl nåt skit ätbart i frysen. Det finns också goda ostar i kylen och en öppnad flaska rött från Toscana…
I morrn och på fredag är det jobb igen, men hemifrån. Det ska bli skönt. Det tar på krafterna när det blir julklappsutdelning mitt i vardagen.
Avslutningsvis… tillbaka i vardagen igen konstaterar jag grinigt att jaa, äntligen är kärlen för pappersförpackningar i soprummet tömda. Dessvärre är kärlen för plast och kompost inte det. Bilderna nedan tog jag den 2 april 2025 vid 18-tiden. Svinstia! Tack för bytet till en entreprenör som inte klarar sitt uppdrag särskilt bra, Uppsala vatten.
Livet är kort.
Viska mig lögner
så röda att jag går på dem
Viska mig löften
som aldrig infrias
Viska mig kärlek
och trohet
Sånt jag inte tror på
Men om du viskar
kanske jag kan dras med en liten stund
och låtsas
JUEH
Livet är kort.
En rätt tjock tant (?) som är evigt ung och som vid första anblicken kan verka bitsk, elak och hård. I själva verket är tanten from som ett lamm - mot dem som förtjänar det. Hjärtat är det sämre med.
Böcker, viner, blommor, träd, himlar och regn är några av livets goda ting, enligt mig.
Vill du kontakta mig? Mejla mig genom att skriva till
mejlaulrika(snabel-a)gmail.com
Som på gamla bloggen tofflan.wordpress.com gäller att du gärna får citera mig, men ange då källa. Och vill du låna/köpa en bild, mejla mig först. Knyck inte!
Om du ser annonser här i högerspalten och mellan inläggen är det inget som jag har hittat på eller godkänt utan WordPress.com som lägger ut utan mitt medgivande. Sorry! Skaffar du ett WordPress-konto slipper du se dem.
Twinglylänkare
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - the neverending story 