OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!

Så här gör du när du kommenterar:

• Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
• Snegla åt vänster eller nedanför kommentarsfältet. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
• Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
• Klicka sen på Svara.
• Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.

Kära dagbok, tänk att manskörer var min grej..!

Universitetsaulans häftiga tak över mig igår kväll.

Igår kväll var det premiär, på flera sätt för min del. I höstas hade jag bott i Uppsala i 43 år – utan att ha bevistat en OD-konsert. Jag har haft arbetskamrater som har varit med i kören, men jag hade aldrig hört kören, vare sig IRL eller på annat sätt. Det är nästan så jag skäms att kalla mig Uppsalabo och sakna detta i mitt upplevelse-CV. Men så i december kom ett mejl från min hyresvärd Uppsala Akademiförvaltning där jag erbjöds två biljetter till en vinterkonsert i universitetsaulan med OD igår kväll. Eftersom jag inte visste hur jag skulle må efter Ingreppet i mitten av december sparade jag bara mejlet. Jag var sugen på att gå, men frågan var om jag skulle orka. Den här sjukdomen gör mig inte bara trött, den gör mig ljudkänslig också. (Om det nu inte är ytterligare en biverkning…)

Vi var inte ensamma i universitetsaulan…

Till jul damp det ner ett tjockt paket från en vän i norr, Lotten, med tre litterära julklappar. Och jag hade inte skickat en enda… Då blev det naturligt att fråga Lotten om hon ville följa med på OD-konsert. Det passade vännen perfekt eftersom hon skulle resa ner till Stockholm och dessutom hade andra saker att göra i Uppsala. Jag fixade snabbt biljetter för nu vet jag ju att jag orkar. Vid 17-tiden plingade hon på min dörr och vi hann sitta ner och prata en stund. Jag passade på att överräcka ett litet paket – det hade ju varit födelsedag också. Sen halkade vi upp till universitetsaulan. Där var vi inte ensamma… Premiär för mig med folksamlingar på sätt och vis också. Det var ett tag sen.

Och inte fan trodde jag att jag skulle uppskatta en manskör så som jag gjorde! Jag var lite rädd att det skulle var mycket trams och spex. Det var det inte, det var alldeles lagom. Underbar sång under cirka en timmes tid. Sen halkade vi nerför backarna igen, jag hem till mig, Lotten till tåget. Det blev en perfekt kväll – jag inte bara orkade, jag njöt av såväl konsert som sällskap. Jag blir glad och mycket nöjd att jag faktiskt kunde göra nånting annat än vara hemma, köra bil, handla eller jobba!

OD imponerade!

∼ ♦ ∼

Fortsatt kallt

Vintern rasar och nåt slut anas inte. Det snöade inte nåt igår vad jag kunde se, men det var kallt. Och kylan håller i sig. Det var helt rätt beslut av mig att köpa hem en korv risgrynsgröt. Den värmde jag i micron i morse och åt med mjölk och kanel. Den la sig som ett varmt täcke i magen innan jag skulle ge mig ut på morgonpromenad.

Grötfrukost med Hopptisarna, Utan dig och levande ljus.

Dagen till ära gjorde vänsterfoten skitont. Som grädde på gröten moset har jag fått ont i höger ljumske igen. Nog var stolarna i universitetsaulan igår helt OK för min rygg, men inte för benen. Det var trångt och jag kunde inte sträcka ut dem som jag behövde. Så ont i ljumsken därav. Det kan förstås också bero på att det är halt och jag går och spänner mig. Vägen till och från jobbet är ganska OK, ändå. Det är några trottoarer nära mig som kan vara isiga, annars, genom stan, är det rätt snöfritt. Och på gatan utanför har plogbilarna centrerat snön på alléns gräsmatta. Där går inte att ta några hundpromenader nu. Men när jag klev ut ur porten i morse tyckte jag att det såg ut som… popcorn.

Popcorn eller snö i allén?

∼ ♦ ∼

Arbetsdagen

Tisdagen som arbetsdag blev lite intensiv till att börja med. Mitt under ett Zoommöte hörde en professor som jag har försökt få tag i av sig. Jag lyckades göra två saker samtidigt – lyssna på mötet och boka in en intervjutid nästa vecka. Utöver det måste jag förstås klura ut frågor till dess. Vidare har jag en annan artikel på gång. Den intervjun ska jag göra i morrn efter lunch. Det är ju onsdag då och hela förmiddagen är vikt åt möten. Jag behöver tänka på att det inte blir för mycket och för stressigt. Men under lunchen på jobbet läser jag en stund. Då taggar jag ner. Igår började jag läsa Utan dig, en deckare som utspelar sig norrut. Även i den finns teman med komplicerade relationer, men jag hoppas verkligen att dessa inte tar för mycket plats. Men de är ändå lite annorlunda relationsteman än de vanliga. Och det är en riktigt bra kriminalserie.

Skrivbordslunch med ägg, macka och varm choklad, men Utan dig.

Dagens bästa dök dock upp på eftermiddagen när jag fick min nya jobbdator. Den vänlige M hade hållit sitt löfte och beställt en ny till mig. Han tog sig dessutom tid att installera den och se till att allting funkar. Detta fick till följd att det var OK att jag tog hem min gamla jobbdator eftersom jag då och då jobbar hemifrån, på distans. Nu kan den vara kvar hemma tills vidare, tills den pajar, i princip. På så vis slipper jag kånka på jobbdatorn. Ett tag i alla fall. Jag är medveten om att tangentbordet är tämligen utslitet och fläkten har börjat låta illa men… Så underbart skönt att slippa bära tungt. Dessutom tror jag att datorn mår bra av att inte flytta runt och utsättas för väder och oväder.

Gamla jobbdatorn och den nya.

∼ ♦ ∼

Tisdagsskväll

Tisdagskvällen blev inte lika rolig som måndagskvällen. Men jag njuter fortfarande av att jag gjorde en massa premiärer igår. Jag var trött när jag kom hem i kväll, men fipplade en stund med gamla jobbdatorn som inte hittade ett program.

Därefter gjorde jag kvällsmat. Det fick bli tomatsoppa och smörgås. Soppa är aldrig fel när det är kallt ute. Och tomatsoppan matchar Hopptimisten så bra.

Mackor och tomatsoppa med matchande Hopptimist, Hopptikissen och Utan dig.

Och nu ska jag sjunka ner i fåtöljen med kvällskaffet intill och läsa, kanske glo på några nyheter. Det värsta är att nyheterna bara gör mig orolig.

∼ ♦ ∼

Avslutningsvis…

Ibland gör man saker som man inte förstår, som är obegripliga. Som till exempel när man råkar fota av misstag via mobilen. Bilden nedan tog jag under gårdagens konsert. Fråga mig inte vad den föreställer.

Vet inte…

∼ ♦ ∼

Livet är kort.