OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!
Så här gör du när du kommenterar:
- Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
- Snegla åt vänster eller nedanför kommentarsfältet. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
- Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
- Klicka sen på Svara.
- Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.
Kära dagbok…
Jodå, som sagt, jag är nog tuffare än somliga tror. Jag kom upp i morse 5.45. En halvtimme senare satt jag nyduschad och påklädd vid frukostbordet och slevade i mig fil. Sen jag fick den här infektionen har aptiten varit si och så och jag mår ofta illa. Därför har jag inga flingor eller torkade bär i frukostfilen. Mindre substans, men slinker ner lättare. Hopptisarna håller sig fortfarande på visst avstånd och jag förstår dem. Men jag mådde faktiskt rätt OK i morse trots att jag låter som om jag är assjuk. Dumt det där att jag ska må så mycket sämre innan nåt bryter ut.
Mindre substans i frukostfilen, men den slinker ner. Hopptisarna håller sig på avstånd.
På Väderkvarnsgatan i morse…
Det var en kall morgon med en underbar soluppgång. Jag hann bara ta en snabb bild från en av de mest uppgrävda delarna av Väderkvarnsgatan, men det var väldigt vackert. Ja, inte gatan, dårå, utan himlen. Det gick för övrigt bra att gå ända upp till jobbet. Jag gick mycket långsamt, var yr och flåsig, men tog mig dit levande. Sista biten hade jag sällskap av rara T som smög upp vid min vänstra sida. Vi småpratade den sista biten.
Skälen till att jag tyckte att det var viktigt att ta mig till jobbet idag var givetvis att det kostar att vara sjukskriven, men mest av allt för att universitetet idag skulle få fint besök som bland annat innebar att en person jag lärt känna från den litterära cybervärlden ursprungligen var med i det sällskapet. Nu har vi träffats IRL tre gånger – och som vanligt fick jag generösa gåvor, idag i form av två böcker, Glashus och Hungermyren, som Lotten fått dubbelt av. Så snällt och som du vet, kära dagbok, böcker är det bästa jag vet och den bästa gåvan jag kan få. Men… man bör nog kolla av i förväg så böckerna inte redan finns hemma hos mig. Lotten vet det. Jag blev så glad! Dessutom var det trevligt att hinna sitta ner och prata en kvart innan vi skulle iväg på olika möten. Extra roligt blev det när jag upptäckte att hon skulle träffa en av mina favoriter på en annan avdelning.
Två fina böcker av Lotten.
Första arbetsdan efter att ha legat i sängen och varit sjuk sen i tisdags kväll blev hektisk. Klockan halv tio, redan, hade jag rivit av dagens samtliga tre möten. Jag tog en kort paus, men det är inte vila för mig när det kacklas och skrattas jättehögt. Däremot hade jag ett intressant samtal, i normal samtalston, med en ny bekantskap från en annan avdelning på våningsplanet, om öppna kontorslandskap och vårt ljudmässigt hemska lunchrum. Därefter granskade jag en översättning jag hade fått, gjorde ett bildval och fixade till en bild i rätt format till en artikel. Klockan elva var det dags för ett webbinarium om klarspråk – det var ju Internationella klarspråksdagen – och klockan tolv blev det en synnerligen frugal lunch. Restaurangen i huset har brutalt få vegetariska mackor med substans. Det fick bli en skumgummifralla och ett kokt ägg samt två muggar varm choklad så att jag fick värma mig. (Inte nog med höga ljud i lokalerna, här är väldigt kallt inomhus också.)
Frugal skrivbordslunch på jobbet.
Under eftermiddagen fortsatte jag att ta tag i lösa trådar efter sjukskrivningen. Kände mig inte världsapigg, men hann inte tänka på det. Det var bara att köra på. Måndagshögen fick jag ut i alla fall. Den här veckan är den grön. Lustigt nog toppade jag med en bok av Christina Wahldén, bara för att få veta att den fina Uppsalaförfattaren fyllde år igår, jämna år, dessutom.
Den här veckan är måndagshögen grön.
Böckerna i högen är, uppifrån och ner:
- Nämn inte de döda av Christina Wahldén
- Och blomstren dö av Rebecka Edgren Aldén
- Stenkistan av Kjell Eriksson
- Hyresgästerna av Sarah Waters
- The Garden av L.A.G. Strong
- A three dog problem av S.J. Bennett
- Ormens år av Ulrika Ewerman
- Allt som en gång var av Sanna Mac Donald
∼ ♦ ∼
Jag var inte så hungrig när jag kom hem, men jag fixade ett par mackor. Och helgens andra Noisette, den som Hopptisarna ser ut att vilja kasta sig över i kakburken, tänker jag mumsa på till kvällskaffet alldeles strax.
Frugal middag? Möjligen, men det blir en Noisette till kvällskaffet om inte Hopptisarna tar den.
∼ ♦ ∼
Mamma i Varamon den 1 maj 2016. Den 13 oktober samma år gick hon bort.
Avslutningsvis… Ett annat syfte med att ta mig hemifrån idag och till jobbet var att jag ville besöka Domkyrkan och tända ljus. Idag är det nio år sen min mamma gick bort. OK, fine, som en person skrev till mig så ovänligt var jag (mer än) vuxen då, medan personens mamma minsann gick bort när… etc etc. Men en mamma är alltid en mamma. Ålder spelar ingen roll. Och när min mamma dog blev jag föräldralös.
Vi hade ett komplicerat förhållande, mamma och jag. Det blev lite bättre med tiden. När mamma hade gått bort förstod jag plötsligt hur det är att stå ensam i världen, utan familj. Att inte ens kunna ringa och berätta nåt eller bara säga hej… Det är ingen som svarar på mammas telefon.
Du var min mamma, mamma, och du är älskad, saknad men aldrig glömd.
Idag tände jag två ljus bredvid varandra, den ena för mamma och det andra för pappa som skulle ha fyllt år på söndag. Ja, oktober är sorgens månad för mig… Men en tröst ända sen 2016 har varit att jag känner inuti att de är hos varandra. Alltid tillsammans. De är inte ensamma nån av dem.
Ett ljus för mamma, ett ljus för pappa. Bredvid varandra står de. Alltid tillsammans.
∼ ♦ ∼
Livet är kort.
En bok som funnits ganska länge på 
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - the neverending story 