OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!

Så här gör du när du kommenterar:

• Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
• Snegla åt vänster eller nedanför kommentarsfältet. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
• Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
• Klicka sen på Svara.
• Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.

Kära dagbok, nej jag mår inte bra…

Igår orkade jag stryka.

Om jag hade ork och kraft skulle jag skriva om hur jävla usel vården är. Men jag är för sjuk. Enda anledningen till att jag sitter den här lilla stunden vid datorn är att jag väntar på ett läkarintyg.

Igår kväll bet jag ihop och ställde mig vid strykbrädan. Att stå gör förvånansvärt lite ont. Det är värre att ligga, sitta och gå. Men i morse kunde jag knappt komma ur sängen. Den som aldrig har varit i det läget kan inte förstå paniken. Känslan av utsatthet, rädsla och ensamhet när man faktiskt måste gå på toa nu – och toa ligger kanske tio meter bort. Jorå jag hann. Jag har hunnit alla gånger idag, men jag kommer knappt ner på toastolen och knappt upp.

∼ ♦ ∼

Usel vård

Peppad av mammakusinen M hade jag bestämt att ringa vårdcentralen. Jag behöver få annan smärtlindring och jag behöver ett läkarintyg. Sköterskan som ringde upp var mycket empatisk, för givetvis bröt jag ihop. Smärtan är oerhörd. Den klena hjälp jag fick av doktor 1 och doktor 2 däremot… ja, jag finner inte ord. Min dimmiga hjärna finner inte ord. Först tyckte doktor 1 att hon var lysande när hon hittade en ledig tid hos sjukgymnast i morron. Men det går ju inte. Hur ska jag kunna sjukgymnastisera när jag inte ens kan gå? Deras rekommendation då var att knapra narkotikaklassade piller, som jag har en öppnad förpackning av hemma alternativt åka till akuten. När jag frågade om hjälpmedel såsom till toan, innerollator med mera var deras svar att det sköter regionen kommunen om. Ehum… ett nytt begrepp för mig. Doktor 2 skakade fram ett telefonnummer som går till kommunen. Sen la hon på luren. Och jag var för dålig för att orka med ytterligare ett samtal där jag måste be om hjälp. Så jag tog ett narkotikaklassat piller och inväntade dimman. Men innan jag slocknade ringde jag min chef, bröt ihop igen och berättade att jag inte kommer och jobbar i veckan.

Jag kommer knappt ur sängen idag. Och pupillerna är små av narkotikaklassade piller.

∼ ♦ ∼

Upp och gå, äta och läsa

Två kapitel har jag orkat läsa idag.

Tyvärr är det så att jag måste upp och gå då och då eftersom jag är i riskzonen för propp. Min blodförtunnande medicin ger givetvis inte ett hundraprocentigt skydd. Är det nåt jag är livrädd för så är det propp. Jag har sett på nära håll hur illa det kan gå.

Jag har försökt läsa, men bara klarat av två kapitel av Ängladåd. Jag har försökt äta och det blev fil med flingor, banan och blåbär under Hopptisarnas överinseende. Kaffe har jag fått i mig tre muggar av, det kan jag inte leva utan. Jag har borstat tänderna. Det är allt. Och nu ska jag försöka hitta tillbaka till sängen igen.

Frukost, lunch och middag vid 14-tiden.

I morron förmiddag kommer den supersnälla Anna hit innan hon börjar jobba, med mer tabletter eftersom hon är mitt medicinombud på apoteket. Och när hon ändå är i Kvarnen skulle hon handla lite åt mig. Det är inte mycket jag behöver för särskilt hungrig är jag inte. Hon är den enda som har nyckel till mitt hem. Jag tycker inte om att lägga mer sten i hennes säck av bördor, men hon hörde av sig igår kväll och erbjöd hjälp. Det är mer än vården har gjort i mina ögon.

∼ ♦ ∼

Avslutningsvis…

Tack till alla som hör av sig. Det är gott att inte vara bortglömd. Jag orkar bara inte svara genast, men hjärtat blir varmt av omtanken.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.