OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!

Så här gör du när du kommenterar:

• Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
• Snegla åt vänster eller nedanför kommentarsfältet. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
• Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
• Klicka sen på Svara.
• Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.

Kära dagbok…

Det regnade i natt. Eller i vart fall på småtimmarna. Jag låg vaken då och hade ont i magen. Knäet kände jag givetvis också av, foten lite mindre. Men det är svårt när man somnar i sin vanliga, sköna ställning och vaknar av att man trycker på vissa punkter på kroppen som gör ont.

Det regnade i natt…

Magen hade inget med tryck att göra, den gjorde bara ont ändå. Helt OK var den inte när jag vaknade, men jag satte mig ändå och åt fil med mest jordgubbar efter duschen. Hopptisarna stirrade på mig. Övervakade mig. Jorå, jag åt upp allt, jag drack en mugg kaffe och läste Flickorna i parken (cirka en tredjedel kvar). Sen bäddade jag, borstade tänderna och gick till jobbet.

Frukost övervakad av Hopptisarna.

∼ ♦ ∼

Vems är cykeln?

Nån liten unge borde sakna den här…

Idag mötte jag varken Damen med hunden eller rara T. Däremot stannade jag för att fota den lilla barncykeln som jag nu sett stå så prydligt i ett cykelställ en längre tid. Vems är den??? Jag kan nog tänka mig att det finns nån liten unge nånstans saknar den. Till och med jag kan sakna min cykel ibland. Det är några år sen jag gav bort den. Sen tog det väl nåt år innan den var kasserad av mottagaren. Vissa människor är liksom inte rädda om saker. Cykeln var välfungerande när jag hade den, trots att den måste ha varit kanske 40 år när jag gav bort den. Vi människor är uppenbarligen olika. Nu, när jag har ont i en fot och ett knä, hade cykeln inte varit så tokig att ha till exempel till och från Korgtassen.

∼ ♦ ∼

Jobb, jobb, jobb… och skrivbordslunch med knäskydd

I natt när jag inte kunde sova och hade ont i magen låg jag och grubblade på min litteraturartikel. Jag bollade med Stora A när han anlände till jobbet. Det känns tryggt och bra och jag fick som vanligt goda råd och tips. Så jag skrev lite på den, funderade på några frågor att ställa till forskaren jag ska intervjua i morgon och redigerade en bilaga.

Idag hade jag bara ett enda möte och det via Zoom. Detta vägs upp av morgondagens mötesdag med två möten på förmiddagen och två möten på eftermiddagen. Det ena ser jag verkligen inte fram emot. Vi som var på jobbet både tänkte och pratade idag. Allt rör sig kring hur det ska bli. Alla drabbas. Men det är i morgon. Den här dan mitt i september var allt som vanligt. Eller? Lunchen vid skrivbordet var rätt vanlig i alla fall. Jag åt macka och ägg, drack två muggar varm choklad för här är ju så kallt. Utöver det tog jag ett äpple, fast det sparade jag eftersom magen inte är OK.

Skrivbordslunch med macka och ägg och en stunds läsning. Äpplet sparade jag till eftermiddagen.

Rara T kom upp med det utlovade knäskyddet. Han är så gullig och omtänksam! Det tog jag hem för att prova och se om det gör nån nytta.

Rara T har lånat mig ett knäskydd.

∼ ♦ ∼

Fisksoppa och stril

Gotländsk fisksoppa och vitlöksbaguette till middag, en köksstril och lite annat som behövdes.

För att muntra upp mig efter jobbet eftersom ingen annan gör, det vinkade jag till Andreas och Ali på Byblos, stannade och tackade för senast. Därfter gick jag vidare till Korgtassen. Jag hade tur – gotländsk fisksoppa fanns i en kyldisk. Jag köpte en sån och en liten vitlöksbaguette till. Vidare handlade jag också en ny köksstril eftersom den jag hade var på väg att lägga av. De håller inte särskilt länge i det här kalkiga jävla vattnet.

Och när jag kom hem provade jag knäskyddet när varorna var inplockade. Det funkade tyvärr inte, för jag har ont i knäet i mitt proppben och jag vågar inta ha nåt som stasar på fel ställen. Så jag fick smörja både fot och knä igen. Båda känns bättre och jag hoppas att det inte är inbillning. Jag smörjer väl max veckan ut. Köksstrilen monterade jag i alla fall. Det var en annan sort än den jag hade, men jag tror inte att den är mycket bättre för det.

Framåt middagstid värmde jag soppa och bröd i micron samt serverade mig ett glas bubbel till. Skål för undergången och hoppas att jag får sova lite mer i natt!

Gotländsk fisksoppa med vitlöksbaguette och bubbel, Hopptisarna och Flickorna i parken.

I kväll ska jag försöka läsa ut boken så att jag äntligen kan börja på nåt nytt innan jag dör.

∼ ♦ ∼

Avslutningsvis… Nej, det är INTE bra

Asså jag mår verkligen inte bra. Och jag kan inte, vill inte, skriva om det. För jag är inte den enda som är drabbad, ovsett hur det slutar. Jag bara känner att om det kommer till det värsta… Då ger jag fan upp. Det finns en väldigt hög trappa och vid dess fot ett stengolv i huset där jag jobbar. Jag vet att jag inte pallar en enda jävla motgång till. Mitt liv är ändå slut. Början till slutet kom redan för länge sen. Jag orkar inte mer.

”Fintrappan” på jobbet.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.