OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!

Så här gör du när du kommenterar:

• Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
• Snegla åt vänster eller nedanför kommentarsfältet. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
• Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
• Klicka sen på Svara.
• Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.

Ett recenserande inlägg om en bok om ett spännande land.

I början av februari 2026 kom en förfrågan om jag ville läsa och recensera en bok om ett land jag knappt vet nåt om: Japan. Eller jag ”vet” det jag har fått till min hastigt via olika medier, men jag har aldrig fördjupat mig. Så även om den här boken ligger utanför genreområdet vad gäller böcker jag vanligen läser tackade ja jag. Ett par dar senare låg Stefano Foconis bok Japan. Tio betraktelser över det svårbegripliga i postboxen. Tack till Lindskog Förlag!

Japan verkar vara ett gåtfullt land för oss västerlänningar. Landet är högteknologiskt, men samtidigt väldigt annorlunda. Under åren 2022 – 2023 reste Stefano Foconi runt i landet och utforskade tio av Japans, för västerländska ögon, mest annorlunda sidor.  Han skriver om religion, kultur generellt, mat och dryck, scenkonst, film, språk med mera. Kort sagt: det mesta.

Det var en väldigt fin bok jag fick mig tillsänd. Den innehåller inget bildmaterial (på många platser rådde fotograferingsförbud), men omslaget i rött och svart är lockande. Till min förtjusning passar bokstavsgraden mina dåliga ögon bra.

Jag vet inte om jag hade några direkta förväntningar, men jag fastnar direkt i innehållet. På ett enkelt, men inte för enkelt, sätt beskriver författaren tio olika delar av Japan. Kapitlet om språket i början uppskattar jag mycket liksom det om mat och dryck. I det senare bjuder författaren dessutom på en underlig anekdot från ett restaurangbesök i Piss Alley (!). Och inte visste jag att alla ord slutar på en vokal eller n på japanska! Trots att jag inte är nån tedrickare slukar jag kapitlet om teceremoni. Att läsa om japansk scenkonst och film ger mig inblickar i en för mig helt främmande kultur. Sumobrottning, där jag tidigare enbart sett tjocka gubbar brottas, visar sig vara hård träning – och mycket mat… Åt den kvinnliga Bror Duktig i Osaka, hon som inte anför scouter, skrattar jag högt i min ensamhet åt bilden författaren får mig att se.

Språkligt sett är boken skriven av en driven författare. Här finns inga språkliga grodor mer än nåt enstaka korrekturfel. Jag följer lätt och naturligt med i svängarna. Även om innehållet i sig är främmande blir jag nyfiken och intresserad. Författaren fångar mig som läsare, verkligen. Och tänk den som kunde resa till Japan… Det här är en underbar bok. Stefano Foconi har gjort ordentlig research och valt att beskriva sin resa i tio utvalda ämnen. Jag gillar också det avslutande kapitlet i boken, där författaren ger några exempel på sånt som är mindre roligt, men som kan uppstå när man reser ensam i Japan. Pluspoäng blir det för att författaren är född i Uppsala och har italienskt påbrå.

Toffelomdömet blir det högsta.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.