OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!
Så här gör du när du kommenterar:
- Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
- Snegla åt vänster eller nedanför kommentarsfältet. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
- Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
- Klicka sen på Svara.
- Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.
Kära dagbok, true crime är ett verktyg när människor sviker…
Ångesten var på en hög nivå igår kväll, men som alltid numera hanterade jag detta på egen hand: jag såg de tre sista delarna av ett true crimeprogram på SvT Play, Mordutredningen: Liverpool.
Vännerna fortsätter att lysa med sin frånvaro. Eller… det är antingen tystnad eller ovidkommande ord och snokande på framför allt Instagram och här i mina dagboksinlägg. Och jag står för det jag uttrycker: Jag känner mig så sviken. Orden
”Vi löser det
visade sig vara helt tomma. Rent skitsnack. Däremot har det kommit och kommer fint stöd från oväntade håll. Jag blir riktigt rörd och känner att jag har en aning svårt att hantera det. Det blir lite fel i hjärnan när de jag trodde var mina vänner visade sig inte var att lita på, men andra, som funnits mer i periferin, har visat fin omtanke och även erbjudit praktisk hjälp. Det senare stärker mig. Vännernas beteende, å andra sidan, lär mig att jag ska göra som under pandemin: hålla avstånd och inte bry mig så mycket. Kanske är det för att jag har fått sånt gott stöd tidigare som jag känner mig extra ledsen nu..? Jag är rädd att jag har överutnyttjat somliga. Det är dags för mig att backa.
∼ ♦ ∼
Tidig och sen aktivitet
Arbete pågår utanför både tidigt och sent. Den här bilden tog jag i morse kvart i sju.
Så blev det fredag, dagen jag skrevs in på sjukhus. Men först var det en vanlig start på en jobba hemifrån-dag. Jag hade en bra natt och sov hyfsat även om jag kom till ro väldigt sent. Ändå var jag astrött i morse.
Utanför var det emellertid hög aktivitet tidigt. Arbetet startade redan före klockan sju. Det känns som om vägarbetarna har gett sig den på att få Väderkvarnsgatan färdig och öppnad före jul. Nu är trafikljusen uppe och linjer målade. Stora arbetsmaskiner åker med last i form av avstängningsgrindar fram och tillbaka på stora parkeringen på baksidan. Hög aktivitet var det även sent igår kväll när det jobbades lika livligt och högljutt som idag. Tur att jag har hyfsat bra fönster som stänger ute oljuden. Men visst tycker även jag att det ska bli skönt när gatan öppnas för trafik igen.
Jag inledde min fredag med dusch, frukost och läsning av Dvalan. Allt som är normalt känns mycket mera viktigt nu.
Normal fredagsfrukost med Hopptisarna och Dvalan.
Klockan sju satt jag vid jobbdatorn. Som vanligt inledde jag med mejl. Idag var det en fotografering på förmiddagen som jag borde ha varit med på, men nu gick det ju inte alls för mig att vara med. Jag påminde såväl fotograf som den som skulle fotas om att de skulle ses, i alla fall. På jobbet var det Lucia-firande på förmiddagen. Det missade jag också. Men Lucia är faktiskt inte förrän i morrn och eftersom jag alltid kliver upp 6.45 på helgmorgnar för att ta medicin tänkte jag se Luciamorgon på SvT och mumsa på lussekatten jag köpte igår.
Idag blev det emellertid bara jobb på förmiddagen för min del. Att ”prata” med arbetskamraterna per Zoom kändes bra. Och när solen tittade fram en kort stund passade jag på att gå till soprummet bara för att få ljus på mig. Sen tänkte jag att solen kanske var en hälsning. Nu känner jag mig tryggare. Nån väntar på mig där uppe.
En hälsning från nån som väntar på mig ”där uppe”..?
∼ ♦ ∼
Sen blev det tufft…
Jorå jag kom iväg i tid. Jag blev illa stucken (som vanligt). Ser ut som en hård knarkare i armvecken och armen är svullen. Jag fick inte träffa ”min” kardiolog utan en junior läkare som jag inte alls klickade med. Jag var otrevlig och hon var otrevlig. Hjärtat satte igång att flimra värre än värst, jag trodde inte jag skulle få gå hem. Under datortomografin fick jag skäll för att jag inte låg stilla. Det är inte så lätt när ryggmuskler krampar. Ingreppet kan nog vara bra, men resultatet kommer tidigast om typ tre månader, vilket innebär att jag inte slipper nån medicin. Ännu. Självklart är jag jättebesviken och jätteorolig. Däremot ska jag inte ta min blodförtunnande tablett på måndag morgon, nåt som betyder att jag lär vara helnojig för stroke. Jag får inte gå snabbt, springa, köra bil eller göra häftiga rörelser samt inte heller bära några veckor efter Ingreppet. Kort sagt: jag lever (knappt) och är skitskraj. Jag känner inga bra vibbar alls för Sjukstugan i Backen.
Däremot är jag tacksam för samtalet med en annan patient medan jag väntade på transport till röntgen. Betydligt sjukare än jag – och betydligt positivare. Men, förstås, ned nåt att leva för och med ett stort nätverk av familj och vänner omkring sig. Ändå… Jag… ska försöka bita ihop och vara vuxlig för mig själv.
∼ ♦ ∼
Nåt normalt
Jag var mycket medtagen när jag gick hem. Kände mig yr och raglade, nästan. Men här är jag nu. Bara det att jag passade på att fota tunnelbygget (ingen omväg hem).
Sen gick jag 50 extra steg till Butiken på hörnet för att hämta min beställning på helgens två Noisette som den trevliga Å vänligt nog hade lagt undan till mig. Dem ska jag festa på under lördag och söndag. Och till middag i afton dukade jag fram en bit smörgåstårta från Korgtassen och ett glas vitt.
Jag har systemuppdaterat båda mobilerna, jag har diskat och medan det här inlägget publiceras har jag sjunkit ner i min trasiga reclinerfåtölj och ser på Förrädarna. Det är normal fredag för mig.
∼ ♦ ∼
Avslutningsvis…
Nej jag vidhåller, jag är inte rädd för att dö. Allra minst nu när jag vet att de väntar på mig. Fast jag kanske inte är värdig att vara där uppe, så vet jag ändå att jag är väntad.
∼ ♦ ∼
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - the neverending story 