OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!

Så här gör du när du kommenterar:

• Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
• Snegla åt vänster eller nedanför kommentarsfältet. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
• Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
• Klicka sen på Svara.
• Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.

Kära dagbok…

Tvingade i mig fil med banan och blåbär.

Nej, jag kom inte iväg på mitt vårdbesök. Mina onda fötter får fortsätta vara onda. Jag tuppade nämligen av. Två gånger. Och då kände jag att jag nog inte skulle ge mig ut på promenad. Troligen var det för att jag inte hade fått i mig nåt ätbart på nästan ett dygn. Det gillar inte mina mediciner. Jag blev så där yr och svimfärdig som i början när jag skulle ställa in medicinen. Fick tvinga i mig fil med blåbär och banan. Det var inte ett dugg gott och svalkande idag. Och sen fick jag skicka sms och avboka min tid jättesent trots att jag till och med hade duschat, väldigt försiktigt, för att inte svimma i badkaret. Jag skäms, för jag satte vårdgivaren på pottan, men jag hade intentionen att gå iväg.

Rostat bröd vid lunchtid.

Och efter det gick jag och la mig igen och sov några timmar. Jag brukar aldrig ligga i sängen och sova när jag är sjuk, möjligen på soffan, men nu är det så illa att jag inte orkar vara uppe längre stunder, typ tio minuter, en kvart är max. Lite bättre gick det vid lunchtid för då fick jag i mig rostat bröd och en mugg kaffe. Visserligen i sängen, men ändå. Jag blir starkare om jag äter.

Anna hörde av sig igår kväll och erbjöd hjälp ifall jag till exempel behöver få nåt hemhandlat, men jag har nog så jag klarar mig ett tag till, jag äter ju mest flytande – fil, Pro Viva, tranbärsjuice.

Sopberget måste ut idag…

Svampsoppan är kvar att äta i kväll och nu måste jag nog äta den innan den får slängas. Flera andra har hört av sig också, men jag har mobilen på ljudlöst för att jag vill sova. Det är fint med alla krya-på-dig-hälsningar, fast de hjälper inte mig om det här blir långvarigt. Så jag svarar bara på såna som jag tycker är väsentliga. Jag tycker att det är väldigt snällt av Anna som erbjuder praktisk hjälp. Det känns tryggt.

Och på tal om att slängas… Jag har ett sopberg i hallen som jag måste gå ut med idag. Det luktar inte gott. Det får bli dagens lilla promenad (mest hiss). Jag behöver ändå kolla postboxen också.

Nu måste jag lägga mig igen, mår väldigt illa, men har passat på att släppa in frisk luft i sovrummet medan jag skrev det här.

∼ ♦ ∼

Ett par timmar senare: jag har varit ut med sopberget, jag har ätit svampsoppa och jag har diskat. Och jag är helt slut. Dessutom har jag plötsligt blivit förkyld också. Så nu ska jag sova en stund innan jag ska försöka läsa ut I’ll be you.  För övrigt har jag inte hört talas om årets Nobelpristagare i litteratur heller, László Krasznahorkai. Jag är väl obildad.

Skogssvampsoppa och mjölk med Hopptisarna och I’ll be you.

∼ ♦ ∼

Avslutningsvis… det har blivit höst på riktigt utomhus. För exakt nio år sen tillbringade jag de sista dagarna i mammas liv på en stol bredvid hennes sjuksäng. Nu kommer jag på mig med att sakna att inte kunna ringa henne och gnälla för att jag är ”lite sjuk”.

Björken utanför har blivit mer gul än grön. Det är höst.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.