OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!

Så här gör du när du kommenterar:

• Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
• Snegla åt vänster eller nedanför kommentarsfältet. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
• Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
• Klicka sen på Svara.
• Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.

Ett recenserade inlägg om en bok av en ny författarbekantskap.

Äntligen har jag fått läsa en bok av Uppsalaförfattaren Sebastian Johans! Det kanske på sätt och vis är synd att kalla honom Uppsalaförfattare, för han är född på Åland. Men han bor i Uppsala och han har jobbat på lokalblaskan där jag har läst en del texter av honom. Som skönlitterär författare debuterade han 2020. Boken Svanhopp: roman om död far är hans tredje roman och den kom ut i slutet av juli 2025. Stort TACK till Nirstedt/litteratur för boken!

Som undertiteln säger handlar boken om en far som dör. Kvar finns sonen med sorg, frågor, skuld. Fadern var en känslosam levnadskonstnär. Besvikelsen och självhatet får fritt spelrum i sonen. Sonen börjar undersöka faderns liv och död både för att finna honom och för att befria sig från den snacksalige suputen och trixaren. Han som trots en grotesk övervikt kunde prestera ett perfekt svanhopp från hög höjd. Det här blir en bardomskildring där fadern liksom svävar onåbar. Boken handlar också om medberoende, förlust, tillkortakommanden – och kärlek.

Jag har medvetet väntat ett par veckor med att läsa den här boken, för jag känner att jag som läsare måste vara stark. Det var rätt val av mig. För boken inleds med det sista telefonsamtalet med pappan och sonens skuldkänslor efter det.

De kommande kapitlen hoppar i tid. Som läsare får jag följa pojken som ibland för det mesta är vuxnare än sin far. Sonen, som efter skilsmässan bor hos mamman, men som hälsar på sin pappa i först det gamla barndomshemmet, sedan det nya hemmet. Hem, som allt mer förfaller. Där förtvivlar fadern ofta, ynklig i sin fåtölj. Ibland försöker fadern. Dock lyckas han inte ens fixa en normal middag, utan serverar lördagskorven otillagad.

Men läsaren får också veta innehållet i faderns sista post, det uppslitna kuvertet som ligger kvar i brevlådan. Hoppet som grusats. Och sonen som ser varför. Hela den biten gör så ont att läsa.

Läsaren får utöver detta även följa med sonen in till terapeuten efter faderns död. Det hela är mycket närgånget skildrat och jag ser ju inte riktigt att det här är en roman utan snarare en bok om det självupplevda, döden och känslorna kring detta.

Jag läser boken och är noga att pausa mellan lässtunderna. Det är ingen lätt och enkel bok. Sonens skuldkänslor blir väldigt påtagliga. Samtidigt är glimtarna från framför allt barndomen gripande, som den gången sonen förlorar en blå träsko. Men här finns också det kliniskt konstaterande där läsaren får veta detaljer från obduktionen av fadern. Jag vet av egen erfarenhet vad det betyder. Man vill ha fakta för att kunna ställa känslorna åt sidan.

Omslaget är en fantastisk illustration av simhoppet fadern gör i slutet. Det han kallar svanhopp, men som i själva verket heter svalhopp. Fadern har inte alltid rätt.

Totalt sett är boken hoppig, framför allt i tiden. Kapitlen blir till minnen, anekdoter. Ibland har jag svårt att få berättelsen att hänga ihop. Ungefär som livet. Och döden.

Toffelomdömet blir det högsta.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.