OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!

Så här gör du när du kommenterar:

• Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
• Snegla åt vänster eller nedanför kommentarsfältet. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
• Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
• Klicka sen på Svara.
• Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.

Kära dagbok…

Det finns inte massor att säga om måndagskvällen som inte redan är sagt, men… Jag vill ha till protokollet att jag hade två (2) rätt av fem i kvällens avsnitt av Vem bor här?.

∼ ♦ ∼

Kallt, men jag och mina växter fryser inte.

Jisses, det var bara fem (5) grader utomhus när jag vaknade i morse. Och tolv grader inne i sovrummet. Men det är lugnt, jag sover med öppet fönster, har tåliga växter på fönsterbrädan och duntäcke över mig. Vi fryser inte. Fast ändå. Det går mot kallare tider. Igår var det faktiskt höstdagjämning och det var med anledning av den som jag la ut den för dagen nysläppta singeln Summer’s over av Amelia & The Housewives. Det är så mycket Brighton i den låten för mig. För ja. Jag väljer att minnas det bra från min tid där, inte det dåliga. Det är en strategi som kan göra mig nostalgisk, men som för det mesta gör att jag klarar av att hålla mig på banan – och gå vidare. Så småningom. Det klart att jag blir sänkt ibland när jag tänker på alla mina misslyckanden och tillkortakommanden, men dippar har vi väl alla i livet utan att det klassas som nån sjukdom? Anledningen till att jag tar upp detta är att ett gammalt ex – såna ska man passa sig för – spred ett illasinnat och dessutom falskt rykte om mig. Och nu försöker hon på alla sätt och vis få kontakt, trots att jag har varit tydlig och först inte svarat, sen svarat att jag inte vill ha nån kontakt. Därför blir det en liten uthängning här som en varning för just gamla ex. Nu har inte alla gamla ex svårt att förstå klar och tydlig svenska, jag drar verkligen inte alla över en kam. Men… just sayin…

Så du kanske förstår, kära dagbok, att även om jag klagar på ensamheten ibland är den bäst för mig. Jag har min familj i form av mina trägubbar och mina böcker. Jag är nästan halvvägs i Krypskytten nu, för övrigt. Trägubbar och böcker gör mig inte illa såsom människor kan.

Tisdagsfrukost med Hopptimisten och Hopptikissen samt Krypskytten.

Morgonen må ha varit kall, men den var solig. Det är härligt att kunna gå Väderkvarnsgatan nu igen även om det är trångt och cyklister envisas med att cykla på trottoarbiten som är trottoar. Det måste vara jobbigt att leda cykeln några meter, framför allt när de ska in på Friskis & Svettis och träna. Cykelfabrikens fina, gula hus ser jag nu från framsidan. Det känns tryggt att framför allt Fonus har sitt kontor där. Tidigare hade vi en begravningsbyrå runt hörnet på Main Street. Nu har jag det praktiskt nog nära igen! För dö ska jag ju.

Cykelfabrikens gula hus i morgonsol. Klottret är tack och lov på vägarbetarnas grindar.

Även om jag inte fattar vad som menas med ”kvinnor personer” är det inte bra för mig att vara jättearg…

Förmiddagen segade på efter ett tämligen värdelöst morgonmöte som ingen ledde. Ingen höjdarförmiddag med andra ord. Lunchen, däremot, blev både annorlunda och trevlig idag tillsammans med en arbetskamrat från en annan avdelning. Vi hade massor att prata om, såväl jobb som privata saker. Vi konstaterade att vi träffas alltför sällan. Och då jobbar vi ändå på samma våningsplan. Jag tog framför allt till mig mycket kring nära erfarenheter av hjärtsjukdom därför att de inte gavs inlindade. När folk säger till mig att Ingreppet blir så bra, att jag blir frisk och att la-di-da… då ser jag mest rött. Jag har egna dåliga erfarenheter, jag har dessutom fått höra andras dåliga erfarenheter – en som inte blev bättre och en som dog. Den som inte har varit med om det själv eller stått nån nära som varit med om det ska bara hålla käften, tycker jag. Ja. Jag är jättearg idag, jag vill inte ha den här sjukdomen. Men väldigt tacksam gentemot arbetskamraten.

Maten, däremot, lämnade ett och annat att önska. Jag hade redan plockat på mig en del när jag insåg att det inte fanns nån varm mat som jag kunde äta. Sen åt jag inte ens upp sötpotatisen. Nej fy, jag ska nog aldrig försöka äta varm mat igen i Segerstedtrestaurangen. Urrrk… Ett annat tungt vägande skäl till detta är när en personal försökte få mig att besvara en enkät om maten i samma veva och jag protesterade mot deras otydlighet i menyn. Nej, jag kan inte italienska. Bakom ryggen hörde jag hur han sen sa till andra gäster att det var tur att hon, det vill säga jag, inte skulle besvara enkäten…

Jag betalade 37 spänn för detta och då åt jag inte upp sötpotatisen ens.

Eftermiddagen bestod av möten, bland annat ett fackmöte via Zoom och ett arbetsmöte kring vår bildbank. Under mötena lyssnade jag och jobbade. Jag loggade ut och gick hem efter det efter arbetsmötet. Ilska är inte det bästa för mig, men jag var inte astrött när jag kom hem. I stället för att slänga mig direkt på soffan vek jag gårdagens rena och torra tvätt, diskade, dukade fram till middag och startade en tvättmaskin. Sen vilade jag en stund.

Middagen blev samma som igår, så Hopptimisten svimmade. Tvätten var också nästan samma som igår, fast inte svart utan mörkblå. Jag svimmade inte. Jag försökte bara skriva klar och tydlig svenska.

Hopptimisten svimmade av överraskning vid middagen.

∼ ♦ ∼

Avslutningsvis… ytterligare en lunch med en arbetskamrat vid en annan avdelning är inbokad. Den här gången har jag bestämt mig för att lunchen ska intas på ett ställe med klass och jävligt god mat. 

∼ ♦ ∼

Livet är kort.