OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!

Så här gör du när du kommenterar:

• Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
• Snegla åt vänster eller nedanför kommentarsfältet. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
• Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
• Klicka sen på Svara.
• Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.

Ett inlägg om en bok som nästan kunde ha handlat om mig.

Inför sommarsemestern 2025 inhandlade jag ett gäng böcker på nätet. En av böckerna var – hör och häpna! –  inte en deckare utan en roman. När jag såg att Eli Åhman Owetz bok Tillbaka till Hampstead skulle handla om en au pairs vistelse i London på 1980-talet kunde jag verkligen inte låta bli att köpa boken. Jag var visserligen aldrig au pair och jag bodde inte i London på 1980-talet, men jag jobbade med gamlingar i Brighton på Englands sydkust.

Den här boken utspelar sig under två olika tidsepoker, dels London 1980 och dels samma stad – och lite Stockholm – i nutid. Charlotte har bestämt sig för att lämna Norrtälje och bli au pair i London 1980. Hon drömmer om en mysig familj och en spännande vistelse, men drömmarna krossas snart. Hon är 19 år och helt ensam i en främmande storstad. Men så träffar hon Marie från Sundsvall och punkaren Cissi från Småland. Och en kväll på The Holly Bush möter hon en kille med blå arbetarjacka och glada ögon. Fyrtio år senare – och ett helt liv emellan – får Charlotte ett arv. Hennes kompis Anna övertalar henne att återvända till London och tillbringa en höst i Hampstead. Charlotte undrar vad som hände med den fruktansvärda arbetsgivaren mrs Overton-Finch, men också med de andra tjejerna och… Keith.

Jag börjar egentligen läsa den här boken en morgon när jag ska resa senare samma dag. Plötsligt har jag läst över 80 sidor. Det är sååå mycket som jag känner igen och som påminner mig om min egen vistelse i Brighton and Hove 1980-81! Det handlar om allt från hemska arbetsgivare, ett utpräglat klassamhälle och musiken. Ja, jag var till exempel på en konsert med The Specials, minsann! (För att inte tala om The Jam…) Och visst gillade jag Stray Cats. Det blir nästan en egen walk down Memory Lane för mig. Jag minns också lukten av Vim, liksom polish som man skulle använda på alla möbler. Men jag påminns om värre saker. Även jag blev kallad silly girl och jag var rädd för the Yorkshire ripper som faktiskt blev fast under min vistelse i England. Jag minns sorgen i landet när John Lennon sköts till döds.

Det här är en helt underbar bok att försvinna in i den här heta sommaren när jag inte kan resa utomlands. Jag går inte in så mycket på vare sig karaktärs- eller miljöskildringarna, för det här är ingen bok jag har fått för recension utan en bok jag läst enbart för nöjes skull. Så mycket i handlingen får mig att nicka igenkännande, både sånt jag gärna minns och sånt jag helst vill glömma. Lite avundsjuk blir jag ändå på att här dyker upp minst en räddande vän och även en räddande riking precis som det gör i alla feelgoodromaner. Men det handlar kanske om att jag fick klara mig själv i England och kom ur askan i elden ett antal gånger. För Charlotte i boken hette han Keith. Min hette Kevin.

Toffelomdömet blir det högsta.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.