OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!

Så här gör du när du kommenterar:

• Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
• Snegla åt vänster eller nedanför kommentarsfältet. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
• Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
• Klicka sen på Svara.
• Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.

Kära dagbok…

En normal måndagsfrukost för mig.

Det var aviserat en solig och varm majdag idag. Redan tidigt i morse var det soligt, men inte särskilt varmt, bara sex grader. Natten var OK, jag sov ganska bra och vaknade till korta stunder endast två gånger. Däremot drömde jag en förfärlig dröm. Jag och Måns Zelmerlöw (!) hade åkt till Sjukstugan i Backen för att jag skulle på nån undersökning där. Sjukhuset såg att mitt hjärta inte slog som det skulle och ville ha mig kvar. Jag stretade emot, för jag hade ju inga grejor med mig. Alltså typ linser, glasögon, mobilladdare, tandborste etc. Dessutom hade vi åkt dit i min bil och den kunde inte stå kvar hur som helst. Personalen tyckte att Måns kunde åka och hämta grejor åt mig, varpå jag deklarerade att vi inte kände varandra! Ja du ser, kära dagbok, vilken soppig dröm. Och stackars Måns Zelmerlöw som blev indragen i mitt liv, han har väl nog på sin tallrik som det är just nu. Oavsett vem som har gjort vad i en separation måste det vara hemskt när ”allt” hängs ut i media, ofta taget ur sitt sammanhang. För min del var det ganska skönt att kliva upp 5.45, fixa till mig, sätta mig vid köksbordet och ha ett normalt umgänge. Med normalt menas normalt för mig, alltså Hopptimisten och Hopptikissen och boken jag läser just nu. Måns Zelmerlöw är tyvärr kvar i sin mardröm.

De blommar nu, syrenerna!

Så traskade jag iväg till jobbet, alldeles för varmt klädd, kände jag genast. För temperaturen steg. Nåja, det fick bli att gå i bara tröja hem och knöla ner jackan i ryggan. På väg upp till jobbet brukar jag försöka fota nånting. I morse tänkte jag att jag nog inte får nån bild, alla ”motiv” kändes uttjatade. Tills jag gick förbi ett lila syrenträd – som blommade! Det är den tiden nu. Härligt! Samtidigt slog det mig att jag inte har nånstans utomhus att ta vägen och njuta av säsongen. På balkongen blir det antingen för hett eller för blåsigt. Till Höganäsparken vågar jag knappt gå längre efter knivöverfallet. Men jag har ställt in mig på Linnéträdgården på lördag – om vädret tillåter. Som det verkar nu ska det i alla fall inte regna.

Please!

En ny arbetsdag och en ny arbetsvecka. Måndagar är väl som måndagar är mest. Lite trögstartat var det allt, men jag träffade tidigt i morse en favorit från en annan avdelning på jobbet, en avdelning som har flyttat upp till vårt våningsplan.

Idag var det väldigt pratigt och högljutt på jobbet stundtals. Då kan jag inte jobba så bra. Som vanligt är det vissa som utmärker sig. Visst måste man få prata, men bara att sänka rösten gör skillnad för arbetskamraterna runt omkring. Sen behöver man inte heller prata rakt ut om precis allting – eller saker som bara rör en själv. Man måste känna av en aning hur omgivningen är och vad arbetskamraterna gör. En del lyhördhet, alltså och en gnutta vanligt hyfs. Man kan också göra som jag, till exempel, använda lappar.

Kontorshumor av lägsta graden…

Även idag blev det lunchdags och som alltid, nästan, numera, intog jag den vid skrivbordet. Då blir jag ensam på arbetsytan och jag får tystnad, lugn och ro nog att läsa några sidor. Idag var det några som gick upp och satte sig på altanen i solen. Det hade nog kanske varit skönt, men solbrillorna låg hemma. Jag skulle i vart fall få sol och ljus när jag gick hem, nån måtta på det nyttiga får det vara.

Skrivbordslunch idag med en stunds läsning.

Och nog fick jag sol och ljus när jag gick hem! Det var asvarmt. Jackan åkte ner i ryggan, men hoodien var jag tvungen att ha på mig. Det var 22 grader… Sånt krävde en liten siesta i soffan när jag hade packat upp.

Sen var det perfekt att äta gazpacho och mackor idag, för gazpachon ska ju ätas kall. ICA:s gazpacho är supergod. Det är lite sting i den och dessutom är det en rejäl portion i ett paket.

Gazpacho och mackor till måndagsmiddag med Hopptisarna och The Searcher.

∼ ♦ ∼

Det har varit en ganska bra dag idag. Jag har inte haft mycket ont nånstans, vare sig i ryggen eller foten. Såna där dar är guld värda, för smärta gör en astrött och seg – och orörlig. I kväll är jag mest sunt trött.

∼ ♦ ∼

Avslutningsvis… Snokaren har nu betat av oktober 2020. Hoppas min dagbok är intressant läsning. Jag tycker att du kan stå för vem du är i en kommentar här. Jag har mina misstankar och har ringat in dig någorlunda. Men ge dig gärna tillkänna – för ordningens skull.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.