OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!

Så här gör du när du kommenterar:

• Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
• Snegla åt vänster eller nedanför kommentarsfältet. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
• Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
• Klicka sen på Svara.
• Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.

Ett recenserande inlägg om en dotters sorgesång.

Från förlaget Blue Publishing får jag regelbundet mejl om nya böcker som de ger ut. För ett tag sen läste jag om en liten bok med en sorglig titel. Det var Gabriella Berings debutbok Pappas sista vår. Boken beskrivs som en dotters sorgesång. Nu är det snart 20 år sen min egen pappa gick bort, men jag kan fortfarande sakna honom. Så jag skrev till förlaget och bad om ett recensionsexemplar. Det tog sin lilla tid för boken att singla ner i postboxen, men en torsdag hittade den hit och på lördagen läste jag den. Tack Blue Publishing!

I sin debutbok skriver Gabriella Bering om den sista tiden med sin döende far. Hon berättar om minnen och känslor från livet de delat. Just minnena kan även efter förlusten ha stor betydelse för närvaron. Här reflekterar författaren över tiden och kärlekens kraft. Hon försöker förstå och acceptera det som ofrånkomligt. Pappans närvaro är stark även efteråt, för i minnena finns en kärlek som blir en tröst i sorgen. Kärlekens band överlever döden. Boken är också en dotters sorgesång.

Den här lilla boken på knappt 100 sidor trodde jag att jag skulle få lägga åt sidan några gånger på grund av dess ämne. Men så blir det inte. Jag läser den i ett sträck. Läser och påminns om min egen saknad. För det är nåt speciellt tungt när ens föräldrar går bort. Det uppstår ett tomrum som aldrig kan fyllas igen.

Gabriella Bering tillbringar mycket tid med sin pappa den sista våren. Så var det inte annars, får läsaren veta. Och i det tror jag som läsare att man gärna vill tänka att ett liv som pappas, stora starka pappa, varar för evigt. Men det gör det ju inte. När det tar slut gör Gabriella Bering precis som jag – skriver brev till den döde. För våra liv fortsätter och det finns så mycket man vill säga och berätta.

Jag läser boken med blyertspenna och gör många markeringar. Det finns många starka ord, meningar och stycken. Såna som når ända in. Författaren uttrycker en sån kärlek för sin pappa, liksom pappan för henne. Hans sista tid har han det fint, med många besökare. Men en sak är inte bra och det är att han måste lämna sina barn.

Omslaget är mycket passande, en bild som kan ses på två sätt. Jag gillar att det har flikar, för alla kanske inte läser som jag utan pausar. Språkligt sett är boken skriven som prosa, men det blir nästan som en lång dikt. En sorglig, men mycket vacker dikt. En enda miss hittar jag i inlagan och det är ett årtal som har blivit fel. Annars är det här en underbar bok, en finstämd hjälpreda till acceptans av det oundvikliga. Jag önskar att jag hade haft den tidigare.

Toffelomdömet blir det högsta.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.