OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!

Så här gör du när du kommenterar:

• Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
• Snegla åt vänster eller nedanför kommentarsfältet. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
• Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
• Klicka sen på Svara.
• Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.

Ett recenserande inlägg om en Uppsala-deckare.

För ett par år sen, 2023, fick jag i tjänsten ett tips om den deckardebuterande professorn Johan Tralau. Givetvis införskaffade jag hans bok. Den var både läskig och roande. Författaren delade ut en del kängor, även till min egen avdelning hos vår gemensamma arbetsgivare Uppsala universitet. Boken blev också nominerad till Crimetime Awards debutantpris 2023. Självklart ville jag läsa uppföljaren, Ormens öga. Stort TACK till Bokförlaget Polaris för recensionsexemplaret!

Ulf Georg Grimner, pappa, farfar och pensionerad professor, kan inte släppa gåtan om Silverbibeln som hans döda hustru inte hann bli klar med. Tillsammans med sonen Sebastian, forskare vid Institutionen för litteraturvetenskap, och lilla barnbarnet Liv reser han till Ravenna för att leta efter pusselbitar som saknas. Men åter i Uppsala visar det sig att hans hustrus forskning är farlig och han känner sig iakttagen. Samtidigt gräver polisen Erika Lönnroth vidare i de mord som har skett på universitet. Flera av Sebastians kollegor blev mördade, men morden blev inte helt uppklarade. Hennes sökande leder henne till förbundet Triu Libainais. Men nån försöker hindra henne att hitta sanningen och är beredd att döda för att bevara en hemlighet.

Boken inleds med ett mord, nåt som endast läsaren får veta (att det är ett mord och inte nåt naturligt dödsfall) – förutom mördaren, förstås. Spänning redan från start, alltså. Kapitlen är korta, vilket är otroligt lämpligt och passande för mig som ofta under framför allt en arbetsdag tar varje tänkbart tillfälle, oftast kort, i akt att läsa. Det ger också berättelsen snabba skjutsar framåt.

Karaktärsskildringarna känns väldigt realistiska. Även i den här uppföljaren är jag säker på att många i persongalleriet har verkliga förebilder. Något som dessutom roar mig är författarens vassa penna när han till exempel kortfattat, men bang on, beskriver somligas förkärlek för förkortingar. En viss nämnd i boken får en förkortning som olyckligt nog betyder strunt och skit på latin. Jag gillar också författarens förmåga att förmedla känslor – av såväl vällust som obehag. Det senare är förstås otroligt passande i en spänningsroman. Men en mycket osympatisk karaktär är bokens kvinnliga rektor, hon som får tjänstemän på universitetsförvaltningen att gråta efter att ha blivit förödmjukade av henne, hon som inte ens kan en pristagares namn och hon som har ”en hård, göteborgsk diktion” utan nåt gemytligt, bara sarkasm och makt, ”en kall, tunn röst”… Jisses, vilken tur att vår nuvarande rektor Anders inte alls är sån!!!

Miljöbeskrivningarna är spännande att läsa, särskilt beskrivningarna av universitetets byggnader eftersom jag känner vissa av dem väl. Varken Universitetshuset (”överlastat” med ”statyer och örnar i sten på fasaden”) eller Humanistiska teatern (”Golvet var rött, och alla stolarna också. På något sätt såg färgen billig ut”, ”en platt färg utan djup och utan värme”) slipper undan negativa beskrivningar. Det gör emellertid Carolina Rediviva (”en ståtlig byggnad”, ”som ett palats för kunskap och bildning”) – som dessutom har en flirtande (?) bibliotekarie.

Språkligt sett har jag inte så mycket att invända. Det förekommer en lek med vissa ord som gör att jag blir osäker på om författaren förstår betydelsen eller inte, såsom ordet data. Data är inte synonymt med IT. Roligare vändningar är när polisen Erika kommenterar unga män i pyjamasbyxor. Skulle kunna vara jag som sa/skrev det… Och på tal om mig är jag med i boken också. På sidan 106 snavar Sebastian på en toffla. Sånt blir det pluspoäng för, givetvis. (Skojar!)

Jag tycker att de två första tredjedelarna av boken är lite trevande. Perspektiven mellan personerna hoppar aningen för mycket. Vissa företeelser och aktiviteter förstår jag inte alls – eller jag tycker inte att de tillför nåt till berättelsen.

Men… I den sista tredjedelen smäller det till och blir galet spännande. Jag fattar inte vem som är skyldig och det är nära att jag som läsare inte får några svar. Som tur är stillas min nyfikenhet. Boken slutar med en suverän cliffhanger. Det bådar gott, det blir en del tre.

Boken har ett snyggt omslag och är föredömligt lång. En god deckare ska rymmas inom 300 sidor och det gör denna.

Toffelomdömet blir högt.

∼ ♦ ∼

De här böckerna ingår i Uppsala Arcana-serien:

1. Höken sjunger om död
2. Ormens öga (läs inlägget ovan!)

Livet är kort.