OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!

Så här gör du när du kommenterar:

• Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
• Snegla åt vänster. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
• Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
• Klicka sen på Svara.
• Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.

Ett recenserande inlägg.

Böcker av lokala författare, det vill säga från Uppsala (där jag bor) eller Motala (där jag är född) med omnejd är av högt intresse för mig. Jag gillar att känna mig bekant med miljöerna i dessa böcker, miljöer som oftast är samma som författarnas hemvister. I mitten av november 2024 skickade LB Förlag mig ett recensionsexemplar av Uppsalaförfattaren Karolina Schützers nyutkomna bok Dödens lustgård. Inte nog med att boken har en lokal författare (boende) och utspelar sig i Uppsala, den utspelar sig också i mina jobbenvironger. Tusen tack för boken!

Det hålls disputationsfest i Botaniska trädgården i Uppsala. Men innan kvällen är slut har doktoranden Carl-Henrik Lundberg hittats död. Filosofistuderanden Liam Lode förlorar strax innan både jobb och kärlek, men hittar sysselsättning i att återuppväcka ett gammalt filosofiskt sällskap. Nyligen pensionerade journalisten Greta Sparre blir hans kompanjon i detta. De hittar varandra som vänner trots åldersskillnaden och startar Filosofiska klubben. Men så hamnar de på Carl-Henriks disputationsfest och dras in i alla lögner som omger det hela. Snart är de också i stor fara. Och frågan är om man får döda en människa för att skydda en annan…

Det här är definitivt en pusseldeckare (till skillnad från boken jag läste innan denna)! Den handlar inte enbart om mord och hemskheter utan även om filosofiska dilemman. Tanken är att den ska utgöra första delen i serien Mord för Filosofiska klubben.

Boken inleds med tack, latinskt citat, persongalleri (kanonbra!), prolog – före själva dödsfallet. Perfekt inledning, om du frågar mig. Jag började läsa boken på riktigt en lördagsmorgon i sängen, med en mugg kaffe. Det var så mysigt att jag helst ville stanna kvar där, men hade annat på agendan. Faktum är att boken direkt från starten slog an min inre deckarsträng så tillvida pass att jag spillde kaffe.

Det här är så bra! Jag vill bara läsa den här pusseldeckaren i värsta Agatha Christie-/Maria Lang-stil. Ibland vill jag dock göra om dispositionen lite och flytta stycken. Stycken som är välskrivna och relevanta, men som är på fel plats enligt mitt tycke. (Man avbryter inte en spännande dialog med en miljöbeskrivning.) Fast det går ju inte, boken är ju tryckt. Jag läser vidare och några smärre språkliga invändningar har jag, som att författaren använder sade och inte den modernare formen sa i såväl text som dialog och att Greta doftar på en kork. Nog skulle jag ha skrivit nåt i stil med att

”hon luktade på korken och den doftade gott

Men strunt samma, inget av detta är fel, det är tycke och smak. Lustigt nog är sade en ålderdomligare form och dofta på en modernare. Däremot säger man verkligen inte

”lycka till

till en skådespelare – det betyder otur och jag saknar en reaktion från karaktären Madeleine i det här fallet. Vidare undrar jag hur Jacob den 6 september kan ha en dialog hemma hos sig med sin dotter när det senare samma dag sägs att det är mammavecka. Och… när blir en doktorand doktor? Det borde h*n väl bli när h*n har disputerat och avhandlingen är godkänd? Gissningsvis sker detta innan man har sin disputationsfest. Borde därför inte Carl-Henrik tituleras doktor, inte doktorand?

Nåja, jag blinkar bort de här små… misstagen (?), för generellt sett är den här boken så himla bra. Det är en riktigt mysig pusseldeckare och den har alla ingredienser från den klassiska detektivromanen. Utöver det har boken även mer moderna inslag, relationsbitar samt ett HBTQ-tema. Men inget av dessa tar överhanden utan det är gåtan, fallet, mordet som är det väsentliga. Författaren klarar balansgången finfint, precis såsom jag som läsare föredrar det hela.

Jag gillar karaktärerna och jag gillar kombon äldre kvinna – yngre man. Fast även om Greta är i min ålder känner jag ingen som heter Greta i just den åldersgruppen. Det är en gammal tant för mig – och så jävla gammal är inte jag (nåja…). Här är Greta en häftig nybliven pensionär, pigg och rödvinsälskande. Jag fullkomligt älskar att författaren har valt att göra en mogen och livsbejakande kvinna till en av sina huvudkaraktärer. Liam har uppenbarligen nån bokstavsdiagnos. Han är en sympatisk ung man som längtar efter trygghet och nån att tycka om, känns det som. Båda karaktärerna är varmt skildrade och samtidigt trovärdigt.

Och miljöskildringarna… Här är en författare som kan sitt Uppsala (även om hon inte är född här). Det är en njutning att besöka platserna och vara guidad av nån som känner till dem.

Bokens avslutande TACK! bär ett löfte om ett snart återseende. Det är jag glad för. Till dess kan jag varmt rekommendera boken som julklapp – eller en uppmuntrande present till nån som behöver lite lagom spänning i livet.

Toffelomdömet blir det högsta. Jag väljer att blunda för mina små invändningar, men har höga förväntningar på uppföljaren.

∼ ♦ ∼

Den här boken är än så länge den enda i serien Mord för Filosofiska klubben:

1. Dödens lustgård (läs inlägget ovan!)

Livet är kort.