OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!

Så här gör du när du kommenterar:

• Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
• Snegla åt vänster. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
• Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
• Klicka sen på Svara.
• Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.

Kära dagbok…

Festen är slut.

Festen är slut. Igår på söndagen pratade jag inte med en enda människa. Inte nån, inte ens mig själv. Jag hörde inte min egen röst. I morse hade jag pratat med tre olika människor redan före klockan åtta. Förstår du skillnaden, kära dagbok? Kan du förstå att det blir… knepigt för mig ibland? Jag blir som min mamma mer och mer – pratar hål i huvudet på folk när tillfälle ges därefter att ensamheten, den som finns till största delen, består av kompakt tystnad. Men jag tränar mig i ensamhet. Det har jag gjort länge. Hittills känner jag att ensamheten är lättare att uthärda när man verkligen är ensam.

Jag kan i alla fall ta min bil och åka en sväng för att byta miljö en stund, det kunde inte mamma. Det var inget skönt promenadväder igår, så jag åkte en tur. Lättare att ta sig hem om en skulle må sämre. För bra mår jag inte – av och till. Illamåendet ligger på lur, men det har inte varit överväldigande. Magen har varit ok – fram till i morse. Men jag tänker inte öka dosen på den senaste medicinen. Det får funka så här, helt enkelt.

Frukost med tända ljus, Hopptimisten och Frälsaren.

Den här måndagen bjöd inte på nåt skönt väder heller. Det var visserligen tolv grader varmt ute, men i köket var det inte mer än 18 grader. Jag åt min frukostfil med mina tända ljus och min ständige kumpan Hopptimisten. Nu har han fått sällskap av Frälsaren. Boken har en tragikomisk figur som huvudperson, en som påminner en del inte så lite ganska mycket om mig själv.

Magen påminde mig också om mig själv och min risiga fysik liksom ryggen. Och hälsporren. Det gör ont att stå, det gör ont att gå, det gör ont att sitta. Ligga och jobba går inte, så när jag väl hade tagit mig till jobbet i morse var det bara att bita ihop. Det blåste som fan och första halvan av promenaden regnade det. Jag drog upp luvan från tröjan.

Inte många löv kvar i lönnen.

Den här måndagen var det manfall i min grupp på jobbet. Det var nästan lika få på jobbet som det fanns löv i lönnen. Två var lediga och en var sjuk. Övriga jobbade på distans eller drabbades av förseningar på grund av pendlarstrul, men jag var på plats. På torsdag och fredag ska jag jobba hemifrån. Då har jag arbetsuppgifter som jag bäst gör när jag är ensam, bland annat ett avdelningsmöte på Zoom och en transkribering. Jag tänker att det får bli två dagar distansarbete per vecka för mig, trots att jag inte vill. Men det handlar om att hushålla med mina krafter. Idag var tack och lov ett möte inställt och jag hade bara två korta avstämningsmöten på morgonen.

Några av arbetskamaterna har åkt till Örebro för en konferens. Där var även jag med för ett par år sen. Roligt och lärorikt. Det här året var jag inte tillfrågad och det är lika så bra. Jag hade väl inte orkat gör nåt som är både jobb och kul. Mitt på dan orkade jag i alla fall peta i mig lunch i sällskap med Frälsaren. Han dök upp nu, i boken alltså.

Frälsaren dök upp på lunchen, i boken.

Eftermiddagen blev seg. Jag tog slut som vanligt vid 14-tiden. Strax före lunch hade jag fått återkoppling på min artikel på gång, dock inte på det sätt jag önskade. Eftersom jag försöker jobba journalistiskt uppstår det ibland vissa konstiga missförstånd. Kontroll av fakta och citat var det jag hade bett om och det fick jag inte riktigt. Men jag hoppas att vi blir överens till sist. Och blir vi inte det så blir det ju ingen artikel.

Strax efter klockan 16 hasade jag hem. Jag hade rejält ont i vänsterfoten och var trött och yr, men till Saint Ollie kom jag. Det fick bli en halvtimme på soffan innan jag vek tvätt och skrev det här.

Kvällsmat idag blev tomatsoppa och mackor. Det finns annars matlådor och annat i frysen och det känns riktigt bra. Men idag var det soppkväll. Festen är slut, liksom. Blåsten tilltog, så det var skönt att vara inne och äta varm soppa. Dessutom matchade soppan såväll Hopptimisten som boktiteln – snigg-orange.

Mackor och tomatsoppa, soppan lika orange som Hopptimisten och boktiteln, till kvällsmat.

Nu efter maten tar jag den halva mugg kaffe som är kvar sen i morse och läser. Vem bor här? klockan 20 missar jag förstås inte. Sen är festen den 21 oktober slut.

∼ ♦ ∼

I morron är jag på nätverksträff hela eftermiddagen. Efter den hoppas jag att orkar åka och handla. Jag får ju sällskap till helgen och lite extra vill jag handla hem i förväg. En ny fest på gång. En lugn sådan. På onsdag är vinleveransen aviserad. Mitt bokpaket kan också komma senare i veckan. Jag älskar paket med spännande innehåll!

∼ ♦ ∼

Livet är kort.