OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!

Så här gör du när du kommenterar:

• Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
• Snegla åt vänster. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
• Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
• Klicka sen på Svara.
• Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.

Kära dagbok…

Trött, trött, trött och illamående. Det var skälen till att jag igår bestämde (!) att jobba hemifrån idag och i morron. Det ger mig dessutom lugn och ro att skriva och att delta i en digital utbildning samt transkribera utan att använda lurar, nåt jag avskyr (lurar, alltså). Transkribering i sig är ett straffarbete och bara att härda ut. Jag är fullt medveten om att vissa uppdrag jag får är just rena straffarbeten. Dessa får jag för att jag är sjuk. Mitt mål är att utföra dem så snabbt jag kan för att ingen ska bli sur och grinig – inte ens jag. Det är ingen mening med att bli lack. Faktiskt blir jag till och med lite nöjd att jag lyckas (om jag lyckas). Och att jag snuvar arbetsgivaren på kompetens gör inte mig nåt. Jag kan använda den när jag är privat. 

Redo för himlen! Eller mer troligt åt andra hållet.

Även i natt sov jag hela natten från cirka 22.30 till 5.30. Det är sju timmar och det är baske mig rekord. Samtidigt… varför är jag ändå så trött? Kan skälet vara att återbildandet av de röda blodkropparna är för långsamt igen? Nivån var i lägsta laget, enligt doktor P. Men jag tycker inte att det borde spela jättestor roll. Fåfäng som jag är är jag mer orolig över håret som jag tappar. Fast vem bryr sig mer än jag? Jag är annars redo för himlen när som. Eller mer troligt, åt andra hållet. Neråt. Nä, just nu vill jag inte leva. Det finns ingen mening.

Oktoberfrukost med tända ljus, Hopptimisten och En bättre man.

Torsdagen var kall och mörk och blåsig först. Sen blev den solig och blåsig. Men medan jag åt frukost var oktobermörkret påtagligt. Jag tände ljus, som vanligt. Hopptimisten var mitt sällskap, som vanligt. Boken, däremot, är tämligen ny – både som översättningsutgåva och som recensionsexemplar till mig. En bättre man… Kan han bli bättre, min favoritpolis Armand Gamache?

Nästan prick klockan sju satt jag vid datorn och jobbade.

Fördelarna med att jobba hemifrån är att

• jag slipper använda mina ynkliga krafter till promenaden uppför till jobbet
• hälsporren inte behöver plåga mig, vilket den gör när jag står och går
• jag får mer lugn och ro och arbetar effektivare
• jag blir mindre trött eftersom det är tyst hemma
• jag kan tvätta. I morse kom det tandkräm på morgonrocken…

Nackdelarna är att

• jag behöver röra på mig för hjärtat, ryggens och viktens skull
• jag behöver träffa folk, isolering är inte bra för mitt psykiska mående
• jag har ingen skrivare. Jag föredrar att till exempel läsa korrektur på papper.

Nöjd skrev jag en artikel efter intervjun igår. Jag tror att mina röriga anteckningar ändå var korrekta. I slutet av varje intervju brukar jag läsa igenom kort och snabbt det jag har knackat ner för dem jag har intervjuat. Det stävjar till viss del synpunkter på artikeltexten när de intervjuade sen får den för fakta- och citatkontroll. Ett tips till andra skribenter från seniorkonsulten som konsultar utan kostnad vid sidan av.

Vid lunch var jag hungrig. Jag kokade ett ägg, bredde ett par mackor och fixade en varma koppen med kantarell. Visserligen hade jag soppa att äta till kvällsmat också, men det var en annan smak (Thaisoppa). I morrn ska jag gå till Korgtassen vid lunchtid som vanligt och köpa mig nåt gott till kvällsmat. Idag var det fortfarande vardag och då fick jag nöja mig med det som fanns hemma.

Hemmalunch vid soligt köksbord med Hopptimisten och En bättre man.

När jag hade käkat passade jag på att få en nypa unken luft genom att gå ner till soprummet med ett par påsar. Maken till vidrigt soprum finns inte. På vägen tillbaka vittjade jag postboxen och hittade… ett brunt paket. Idag var det LB Förlag som hade skickat Sebastian Avindells nyutkomna bok Frälsarens nya gymnastikskor. Även denna hade jag önskat att få för recension tillsammans med en annan bok. Nu blev det Sebastians bok jag fick enbart – och till min förvåning är det en feelgoodroman. Den som känner mig vet att det inte är min favoritgenre. Nu råkar jag veta att författaren är en duktig skribent, så jag tror säkert att det blir en och annan rosa toffla efter läsningen.

Ett brunt paket igen, nu från LB Förlag…

…med Sebastian Avindells nya bok, en feelgoodroman.

Efter att ha fått bli lite glad en kort stund var det dags för eftermiddagens första möte. Det andra blev inställt. Och att ett inställt möte är ett bra möte är min åsikt, som bekant. Ett annat uppdrag fick skjutas framåt i tiden. Den digitala utbildningen tänkte jag göra under morgondagen, för givetvis infann sig illamåendet efter lunch och då var det ingen idé att försöka lära sig nåt nytt. Vissa saker finns det ingen mening med, som sagt.

Kvällen kom snabbt. Jag åt det som var kvar från igår av Thaisoppan och gjorde tre tunna mackor till. Några små tomater trollade jag fram också. Spetspaprikan fick vila från min käft i kylen och i köksfönstret står paprikaplantan fortfarande grön, men inte längre i blom. Jag tror inte att det blir några paprikor.

Thaisoppa med Hopptimisten och Armand Gamache.

Torsdagskvällen ska jag tillbringa på sofflocket med Armand Gamache. Det kan tänkas bli en Trisskrapning. Annars händer inget särskilt. Jag har slutat fundera över meningen för länge sen. Snart blir det ridå. Lever jag i morrn jobbar jag hemifrån. Och om jag lever ska jag som sagt äta nåt gott.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.