OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!

Så här gör du när du kommenterar:

• Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
• Snegla åt vänster. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
• Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
• Klicka sen på Svara.
• Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.

Ett inlägg om en konstnärlig roman.

Ett par böcker av Ulrika Ewerman har jag läst tidigare. (Länkar nedan!) Den första läste jag för att den utspelade sig till viss del på Storgatan i Uppsala, där jag bodde fram till i början av maj 2024. Boken är en berättelse om en syster som författaren aldrig träffade. Den andra boken är också baserad på verkliga personer och händelser. Nu har jag läst författarens tredje roman, också den baserad på en (och flera) verkliga personer. Boken Jag: En roman om Karin Larsson är just en roman och inte en biografi, nåt som författaren är tydlig med i alla lägen.

Karin Bergöö reser till Grez-sur-Loing utanför Paris efter flera års studier på Konstakademin. Nu ska hon få möjlighet att inspireras av naturen och måla utomhus. Hon ser ett äventyr framför sig, fyllt av konstnärligt skapande och samtal med konstnärskollegor. Konstnärskolonin består av en brokig samling människor. Men den som sätter störst spår hos Karin är Carl Larsson. Snart ställs Karin inför ett omöjligt val. Det här är en berättelse om konstnärskap, men också om kärlek.

Det är ju omöjligt att säga hur de här personerna var i sina vän- och målarkretsar. Så som författaren beskriver dem i den här fiktiva berättelsen känns karaktärerna väldigt trovärdiga. Som läsare förfäras jag över Karins val ibland. Eller… jag förstår dem inte. Hon är på väg att bli en riktigt duktig konstnär och så… Kort sagt: jag kan inte fatta att hon blir så kär i Carl, en person som skildras på ett sätt så att jag uppfattar honom som väldigt självcentrerad med låg självkänsla. Det är alltså i personteckningen som Ulrika Ewerman i mitt tycke lyckas suveränt – det känns verkligen som om Karin och Carl och alla de andra är avporträtterade ”på riktigt”, nära sanningen. Det griper mig ofantligt.

Jag hittar några språkliga… ”missar”, som till exempel ett stavfel och ett par grammatiska fel, nåt som en redaktör borde ha noterat.

Men fasen… Slutet! 

Toffelomdömet blir högt.

∼ ♦ ∼

Andra böcker av Ulrika Ewerman som jag har läst:

• Monica Magnus 1966
• Ormens år

Livet är kort.