OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!

Så här gör du när du kommenterar:

• Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
• Snegla åt vänster. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
• Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
• Klicka sen på Svara.
• Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.

Kära dagbok…

Mörk oktobermorgon…

Igår hoppade jag i säng runt klockan 22 och somnade ganska snart. Klockan fyra vaknade jag till, gick upp och sen somnade jag om (i sängen) och sov ända tills larmet gick igång 5.45. En riktigt bra natt sömnmässigt, alltså. Ändå vaknade jag dödstrött. Provsvaren har kommit in på 1177, men inga värden sticker ut vad jag kan se. Ändå har jag en hel lista att ta upp med min doktor nästa vecka. Det blir krämpor från topp till tå, verkligen. Jag kan stå ut med det mesta. Värst är dock ryggen när den plågar mig och tröttman. Ryggen är tack och lov redan bättre. Kanske beror det på att jag gick nästan 13 300 steg igår. Notera att jag dessutom körde bil igår kväll… Vad tröttman beror på vet jag inte. Är det hjärtat, medicinerna eller nåt annat? Kanske rentav mörkret..? Onsdagsmorgonen var kolsvart och när det ljusnade var molnen mörka och tunga. Bilden ovan visar hur det såg ut vid domkyrkan i morse. Bilden nedan hur det såg ut igår…

Ljus oktobermorgon…

Frukost med Hopptimisten och Jag.

Min morgon inleddes (efter dusch och påklädning) med frukost och läsning vid köksbordet, precis som vanligt. Hopptimisten såg på när jag läste kapitel tre ur boken jag bytte till igår kväll. Det är en roman om en kvinna som var lika god (bättre?) konstnär som sin man, men som efter giftermål och barnafödslar sin konstnärlighet på hemmet. Eller det är min bild av Karin Larsson, född Bergöö. Vi får se om Ulrika Ewermans roman om Karin ändrar på mina åsikter. Men det är en roman, ingen biografi, vilket författaren är väldigt tydlig med! Och jag skriver ingen recension om boken, bara ett inlägg, för jag nätshoppade boken och betalade alldeles själv för den.

På jobbet får vissa av oss klappa sig själva på axlarna.

Onsdagen inleddes jobbmässigt med att gå igenom och besvara en massa mejl. Jag gick från jobbet en halvtimme tidigare igår och det hade bara forsat in mejl i inboxen. Därefter var det tre möten ganska så på raken (två avstämningsmöten och ett enhetsmöte). På enhetsmötet skulle en person ”avtackas” inför sin föräldraledighet. Det är väldigt många som uppmärksammas just nu. Och det är väl trevligt. Men… Vi som kämpar med arbetet varje dag och går till jobbet trots svåra sjukdomar – för att vi helt enkelt måste ha en inkomst – vi belönas inte. Jag tycker inte att lönen är nån belöning, direkt. Nån blomma har jag aldrig fått. Däremot har det hänt att vi har fått sommarpresenter av vår avdelningsdirektör. Det har jag uppskattat mycket för de pocketböcker hon har valt att ge mig har varit så rätt! Och bra! Men under terminerna får en försöka klappa sig själv på axeln understundom och kanske köpa sig en bra bok eller ett gott vin för egna pengar. Visa sig själv uppskattning. Därför roade jag mig med att kontakta ett förlag för att kolla möjligheterna till att få två (2!) böcker för recension. Mina förväntningar på dessa nyutgivna böcker är höga och jag både läser och recenserar i princip enbart böcker som jag tycker är bra. (Undantag finns.)

Lunchen blev lite utöver det vanliga. Jag behövde fylla på med näring för kropp och själ. Under förmiddagen kände jag mig nämligen lite klen i form av yrsel, mest, och andfåddhet. Jag avnjöt min lunch och Jag i sällskap av två mobilsurfande lokalvårdare. Det var skönt att sitta med levande människor, men också skönt att jag inte behövde prata.

Lunch med Jag och mobilsurfande lokalvårdare.

Eftermiddagen försvann i ett töcken av tröttma. Stora A och jag tog en fika och pratade mest jobb och krämpor. Jag jobbade väl nån timme ytterligare efter att Stora A hade gått för dagen. Sen hasade jag mig hem. Lyckades klara mig från regnet. Mötte H från en annan avdelning på jobbet och applåderade den orange jackan. Jag känner mig så trist när jag bär mörkblå eller svart jacka på hösten och vintern. Men just nu är jag mellan orange jackor och glad åt att den mörkblå lättviktsjackan ändå är varm.

Ingen avancerad onsdagsmiddag.

Efter en stunds vila på sofflocket gick jag runt med vattenkannan. Därefter var det dags för matlagning. Den var inte särskilt avancerad idag heller – det blev tre grillade kycklingkorvar med bröd, räksallad och bostongurka. Det blir inget avancerat i morrn heller när ”Lisbeth” ska hänga med hem från jobbet. Jag föreslog pizza så det kanske vi plockar upp på vägen hem.

Jag har haft lite kontakt med vännen FEM och där har kryckor och bandage nu utökats med en förkylning. Usch stackarn, hon som skulle göra så mycket roligt i oktober. Hoppas hon kan göra nåt av det. Och tur att Felix har kommit till FEM och Finske Pinnen, en alldeles underbar liten kattkille som jag hittills bara har sett på foto och film. De har helt enkelt blivit småbarnsföräldrar igen.

För egen del ska jag klappa mig på axeln och sätta mig i fåtöljen för att läsa. Det är vad jag orkar.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.