OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!

Så här gör du när du kommenterar:

• Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
• Snegla åt vänster. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
• Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
• Klicka sen på Svara.
• Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.

Kära dagbok…

Det finns en hel del företeelser som jag inte förstår. Som det här att folk har så jädra bråttom hem från jobbet. En del har nämligen så jävla bråttom att de inte bryr sig om att de inte är ensamma ute i trafiken, på gatorna, cykelbanorna eller gångbanorna. De ska bara fram. Det är som om jag hör deras tankar mala:

”Bara jag. Bara jag. Jag ska fram. Jag ska fram. NU!

Och så sänker de huvud och blick och hetsar fram. Skitsamma om nån eller nåt står i vägen.

Vad har de så bråttom hem till? Så bråttom att de kanske inte kommer hem för att de råkar ut för en olycka?

Ute i trafiken kan man råka ut för en olycka om man inte är uppmärksam.

Till det här gänget lägger jag även mobilläsarna. De som går, cyklar och kör bil och kollar sin mobil. Det finns en lag som säger att man inte får hantera sin mobil vid ratten. Tyvärr gäller inte samma lag för förare av andra fordon än bil. Eller fotgängare. Men många bilister bryter mot lagen. Det är ju fan livsfarligt!

Jag vill slänga med till dig som har så bråttom eller som är så mobilkåt att du inte kan låta bli din fån ens vid en promenad:

”Du är inte ensam. I trafiken.

∼ ♦ ∼

Hybridfrukost med lampa och stearinljus.

Tisdagskvällen var ljum. Jag såg Kodnamn: Annika på TV4 Play, men gick till sängs tidigt. I natt sov jag med öppet fönster. Framåt morgontimmarna började det regna. Morgonen var mörk. Nej, inte mörk, kolsvart. Jag fick helt enkelt ha en hybridfrukost med både kökslampa och stearinljus vid boken. Och boken är så läskig, kan jag meddela. Jag läser den på originalspråk kinesiska – SKOJAR! – engelska, men det är inte det som gör att läsningen drar ut på tiden. Berättelsen är nämligen nästan som en nutida spökhistoria.

Regnet hade upphört när jag gick till jobbet, men tog ny fart på förmiddagen och även plötsligt under eftermiddagen. Flera i min arbetsgrupp jobbade hemifrån. Jag fick emellertid sällskap efter nån timme. På min agenda idag stod möten, förstås, men jag tog också en kaffe med en pensionerad, pigg och fräsch arbetskamrat som var på besök, lunchade med ”Lisbeth”, en arbetskamrat från en annan avdelning (och från ett tidigare arbete) samt åt glass med T. Det senare var mitt initiativ. Jag tycker nämligen lite synd om T som nyligen har blivit av med sin cykelhjälm. Men det var T som bjöd på glassen. Den hette för övrigt Juni, mycket passande namn denna regniga och blåsiga septemberdag. För övrigt jobbade jag förstås med ”det vanliga” mellan alla trevligheter.

En kaffe med G på förmiddagen…

…lunch med Lisbeth…

…och glass med T.

∼ ♦ ∼

Idag var jag sannerligen megasocial. Även om det tar på krafterna är det så gott och skönt att känna att det också finns nåt positivt i orden

”Du är inte ensam

I kväll har jag ätit mackor som igår. Jag ska dyka ner i min bok samt se säsongsavslutningen av Morden i Sandhamn. I morrn jobbar jag hemifrån och deltar i nätverksträff digitalt samt besöker vården. Förhoppningsvis fortsätter jag också skriva på en artikel om en spännande person.

Kvällsmat, ungefär som igår.

∼ ♦ ∼

Avslutningsvis… vilken utsikt från jobbfönstret, va?!

Utsikten från jobbfönstret förskönades av en fantastisk regnbåge på seneftermiddagen.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.