OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!

Så här gör du när du kommenterar:

• Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
• Snegla åt vänster. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
• Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
• Klicka sen på Svara.
• Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.

Ett recenserande inlägg om en novellsamling.

Vid sommarlunchen som var en återträff med en av mina första arbetskamrater i Uppsala, fick jag två böcker för recension. Nu har jag slagit ihop pärmarna till Lena Kösters novellsamling från 2020, Punkten där vågorna bryter. Noveller är inget jag vanligen väljer att läsa, inte heller erotiska texter. Men utmaningar är till för att antas!

Den här novellsamlingen har två huvudteman: kärlek och erotik. Det handlar om lust, ömhet och glädje som ena sidan av medaljen. På den andra finns ägandebegär, svek, hämnd, vanvett och till och med mord. Dessutom finns den där kärleken som aldrig riktigt blev av – allt detta enligt baksidestexten.

Boken är inte särskilt omfångsrik – 128 sidor – men innehåller 16 noveller och en dikt. Jag kan förstås inte skriva nåt djupare om var och en av dem, för då skulle den här recensionen bli en roman. Några av novellerna sticker ut och förtjänar dock några extra ord från recensenten.

Den första novellen, med titeln TOM, handlar om äldre man och ung kvinna som älskande par. Här märks tydligt vilken driven skribent (journalist) författaren är. Samtidigt har jag svårt att förstå den ilska som jag uppfattar ligger bakom orden. Javisst, åldersskillnaden är stor, men det är ändå två vuxna personer och båda är med på det. Att det sen finns nåt som heter baktankar… Och det uppfattar jag att båda parter har. Kort sagt… jag blir lite irriterad under läsningen.

Nästa novell, Måltid för en kejsare, tilltalar mig desto mer. Här bygger författaren upp nånting riktigt spännande på ett drivet och raffinerat sätt.

Flera av novellerna handlar om åldersskillnader mellan de älskande. Det tycks vara nåt som författaren går igång på. Det jag går igång på är de noveller som sticker ut, som är annorlunda, som till exempel Brev anno dazumal, som är en historisk novell. Riktigt bra! Novellen Tallsommar, däremot, ser jag som ett litterärt övningsstycke, medan novellerna Wienervals och Klänningen är underbara skapelser där jag till och med hör musiken. Titelnovellen och novellen Mina båda kön förstår jag inte riktigt. Eller snarare… jag känner inget alls när jag läser dem, de lämnar mig ganska oberörd. Jag gissar att de är nån sorts försök, nåt slags prova-på-känslor-texter. Novellen Hos Sankte Per – ett anonymt arsles bekännelser är både annorlunda och lite kul. Den goda människan är en intressant novell som börjar på ett tema och slutar i ett annat. De sista två novellerna, En flicka måste ju och Inte någon känns mer som övningar på en skrivarkurs. Den avslutande dikten tycker jag inte hör hemma i en novellsamling, men det är författarens val.

Blå är min favoritfärg och blått är omslaget på boken. Det gillar jag, liksom flikarna som kan användas som bokmärken. Men att ha titel och författarnamn i vitt mot det ljusa blå var inte lyckat – texten syns knappt.

Sammantaget tycker jag att novellsamlingen börjar starkt för att sen klinga ut i rena skrivövningar. Vissa av novellerna skulle ha kunna bli riktigt bra romaner, medan författaren i andra enbart tycks frossa i könsord. Det tilltalar inte mig, trots att författaren är en duktig stilist.

Toffelomdömet blir medel.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.