OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!

Så här gör du när du kommenterar:

• Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
• Snegla åt vänster. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
• Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
• Klicka sen på Svara.
• Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.

Kära dagbok…

Ska jag hoppa i ån?

Den dåliga känslan hängde kvar inte bara igår kväll utan även under torsdagen. Tillkortakommanden… Men vad ska jag göra när jag inte orkar? Hoppa i ån? Hur ska jag kunna arbeta när jag inte orkar? Jag anstränger mig till max för att räcka till. Låt oss säga att det är enklare nu när jag är ensam utan vare sig partner och husdjur eller gamla föräldrar och barn (barn har jag aldrig haft annat än bonusbarn). Det hjälper inte. Jag orkar inte ändå. Ibland är ansträngningen att gå de knappa kilometrarna till jobbet fullt tillräcklig. Det kan ta timmar innan jag återhämtar mig vissa dar, andra dar känns det precis som tidigare, innan hjärtsjukdom och mediciner.

I mina ögon var gårdagens lönesamtal en katastrof. Jag insåg hur lite jag levererar. Det är som om kroppen, framför allt hjärnan och hjärtat, jobbar i lim. Eller segt som snor. Det ska bli ett nytt möte rörande min hälsa. Blotta tanken på det får mitt dåliga hjärta att hacka. Hacka ännu mer… MEN… jag har en lyhörd och bra chef. I morse fick jag ett bra besked (inte om lönen, utan mer en organisatorisk fråga). Hjärtat hackade lite mindre – en stund.

Privat har jag grabbat tag i nästa bok för recension, en bok med dikter om ett övergrepp. Men jag läser en vanlig deckare i pocket parallellt. Jag orkar inte enbart med att läsa om folks privata eländen framlagda i tryckt form. Författaren vars bok jag publicerade en recension av igår hörde förresten av sig. Missnöjet var tydligt. Tråkigt när jag ändå försökte jag ge konstruktiv och saklig kritik. Andra läsare hörde av sig och tyckte att jag var just saklig. Det klart att en blir mindre glad när nån inte är översvallande positiv över ett verk som en har lagt ner mycket tid och energi på. Men argumentera med en recensent är nåt författare inte bör göra. Jag har utfört mitt uppdrag punkt.

Parallelläsning.

På jobbet då? Ja, jag försökte arbeta idag, trots det motstånd som känslan av tillkortakommande hade åstadkommit. Idag var det bara ett kort möte på morgonen och tre som låg en del omlott på eftermiddagen. Jag gjorde mitt bästa att fördela min tid och vara tillgänglig på alla ställen. Dagen var solig. Kanske lyfte det humöret en aning. Lite glad och förväntansfull blev jag i alla fall för en privat leverans av litterär art – en fantasybok med några år på nacken ska ges ut i översättning på förlaget Quadrifolia. Och jag ska recensera boken.

Förmiddagen försvann ändå i ett nafs med spontana möten, återkopplingar och annat. Vidare hörde A av sig och jag har fått en återbudstid för hjälp med fötterna nästa vecka, på mina föräldrars bröllopsdag. Så tacksam!

Lunchen blev nästan exakt samma som igår – men med två böcker.

Jobblunch med två böcker.

På eftermiddagen hade jag möten hela tiden. Bästa mötet var en avstämning som hölls på jobbaltanen. Där var riktigt hett! Ett annat möte, oväntat i sitt slag, var att jag stötte ihop med en av mina favoriter bland Uppsalaförfattare på hemvägen. Det blev ett trevligt samtal i Odinslund.

Efter samråd med mina närmaste arbetskamrater beslutade tre av oss att jobba på distans i morrn, det vill säga hemifrån. Då kanske jag har nån ork kvar på fredagskvällen.

Bara soffan och olivträdet kvar på balkongen nu.

I kväll skulle jag inte iväg utan vara hemma och invänta min medicinleverans. I helgen tänkte jag börja fixa inför kallare väder på balkongen, men började lite redan nu eftersom jag ändå var hemma. Dessutom behövde jag luft, kände jag. Och min balkong är just… luftig. Skönt att vara en stund utomhus, för eftermiddagen och kvällen blev som sagt varma. Jag försökte vända på balkongsoffan, men två armar klarade det inte. Sen mätte jag för att se om det ens är möjligt att soffan på kortsidan. Det är inte möjligt. Kanske med milt våld och ytterligare ett par armar. Annars får jag helt enkelt bara försöka vända soffan uppochner och lägga på en presenning som skyddar mot snön. Olivträdet ska jag förstås ta in, men det ser ut att trivas där ute fortfarande, så det får vara kvar. Det har i alla fall fått vatten liksom övriga av hemmets krukväxter. En tomatplanta ställde jag i köksfönstret för den har två gröna tomater på väg att mogna.

Kvällsmaten var redan fixad, bara att värma. Jag hade tomatsoppa kvar sen i måndags och den behövde ätas upp tillsammans med ett par mackor.

Mackor och soppa, Täkt, Hopptimisten och tända ljus till kvällsmat.

När jag hade tagit två tuggor på en macka och ungefär lika många skedar soppa plingade det på dörren. Min beställning av mediciner och världens bästa fotkräm från Apotea anlände med bud. Så smidigt! Jag behövde förstås vara hemma och legitimera mig. Jag beställde ju bara häromdan, så leveransen var snabb och även korrekt. Fotkrämen var dessutom betydligt billigare än på fysiskt apotek, närmare 50 spänn faktiskt. Frakten var fri. Bara fördelar, alltså. Lådan var ganska stor och förutom mediciner och fotkräm innehöll den en hälsning med ett vänligt påpekande från Mahtab som tyckte att jag ska prata med min doktor om dosering. Lite svårt att prata med ”min” doktor, i det här fallet kardiolog, när personerna på den posten är olika varje gång. Men ändå. Jag vet i alla fall vilken dos jag kom överens om med den kardiolog jag träffade i maj är och den kör jag på.

En stor låda från Apotea med mediciner…

…och en hälsning från Mahtab…

…samt världens bästa fotkräm.

∼ ♦ ∼

Nu har mörkret sänkt sig. Jag ska sänka ner mig i fåtöljen och läsa. I morrn är det fredag. Det tycker jag känns bra.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.