OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!

Så här gör du när du kommenterar:

• Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
• Snegla åt vänster. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
• Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
• Klicka sen på Svara.
• Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.

Kära dagbok…

Förut var jag två….

Förut var jag två. Eller… jag var del av en enhet som bestod av två människor. Femtio procent. Ibland var vi som ihopväxta, andra stunder var det hundratals mil oss emellan. Jag sörjer fortfarande mitt misslyckande som partner, sambo och fästmö. Men jag kan inte tänka på detta varje dag, då skulle jag bli galen och sjunka ner i djupaste depression. Jag har fått verktyg att acceptera och gå vidare. Stänga dörrar. En del verktyg har jag haft sen tidigare. När det gäller är jag rätt bra på att just stänga dörrar. Ändå kommer stunder när jag så gärna vill öppna dörren, den senast stängda, alltså, och bara se på det goda bakåt. Varför är jag sån? Har det att göra med vännen som bröt sitt förhållande förra veckan? Eller vännen som blev sjuk och inte kunde komma och hälsa på? Får det mig att grubbla och älta ensamheten? Kanske det. Men jag vet ju att andra människor har sina liv och jag vet att jag ändå fungerar ensam. Jag har ett liv. Det är ganska tomt på människor, så jag får fylla det med saker. När människor på mitt arbete har det svårt och upprörda briserar eller långsamt pyser ut sitt missnöje med sin situation brukar jag rekommendera att de skaffar sig en rik fritid. Sen fyrar jag av mitt skeva leende för att de ska förstå att jag känner med dem men att detta är det enda råd jag kan ge så länge de inte själva kan förändra sin situation. Ibland önskar jag att jag hade ett trollspö.

Så glad att jag kan läsa.

I morse funderade jag över hur jag ska förändra min situation så att jag mår bättre. Det blev mest praktiska funderingar kring att fixa inför vintern på balkongen, var jag ska ställa olivträdet som jag måste ta in och lite sånt. Men OK. Det praktiska funkar för mig. Det blir en motvikt mot alla grubblerier och ett av de verktyg jag tar till när jag känner mig ensam.

Och så är jag så glad för mina böcker, att jag kan läsa, att jag har ”fått” ett bra hem, att jag trivs på Saint Ollie, att jag känner mig trygg här. Det senare är en sanning med modifikation. Igår kväll såg jag på lokala nyheterna att det var en skjutning på en parallellgata till min. Vart fan är vi på väg??? Jag går numera sällan ut på kvällarna, men i kväll stod inköp på agendan. Det bävade jag lite för. Jaa, tant blir rädd. Igår kväll underhölls jag av Vem bor här? och Sherwood på TV. Den senare omfattade också skjutningar. Snart får jag börja läsa feelgood…

Jag satt inte hemma hela dan utan gick som vanligt iväg till jobbet. Mer som vanligt var det en del möten. Idag hade vi också skrivförmiddag och då är det Tysta leken som gäller i vårt hörn. Så som jag önskar att det alltid vore… Tyst alltså. Jag knackade ner en artikel, fixade iväg den på fakta- och citatkontroll samt valde bild. Faktakontrollen krävde ett par vändor i både telefon och mejl tills vi blev nöjda. När klockan slog lunchtid var jag hungrig. Kära dagbok, du tycker säkert att mina luncher är likadana jämt. Det är fel. Den som studerar bilderna ser skillnader. Dagens ovanliga till lunchen var trekantsmackor.

Trekantsmackor blev dagens ovanliga till lunchen.

Utöver artikelskrivande ägnade jag arbetsdagen åt möten och korrekturläsning. Jag hann inte tänka så mycket på om jag var en eller två, jag bara var och jobbade.

∼ ♦ ∼

På vägen hem från jobbet behövde jag mycket starkt en toalett trots att jag varit på toa innan jag gick. Ironiskt nog sket en fågel på mig på tröjärmen. Men jag kom hem utan andra olyckor. Framför allt kom jag hem utan att bli skjuten. Efter en stunds plock i hemmet (disk och tvätt) åkte jag och handlade på City Gross. Efteråt käkade jag Donkenmiddag. Magen var ju kass redan innan så det gjorde liksom inget.

Donkenmiddag med crispy chickenburgare.

Mörkret har sänkt sig över Uppsala. Jag fick parkeringsplats, den sista lediga på andra sidan gatan. Gissa om jag längtar tills jag får min nya garageplats. Två veckor kvar… I morrn hoppas jag att jag får en plats på min sida av gatan. Jag har lovat att försöka hämta Anna och Lucifer som ska till veterinären. Självklart vill jag hjälpa till om jag kan och samtidigt får träffa åtminstone en av katterna. För dem separerade jag ju också ifrån i våras.

Nu ska jag hänga en maskin tvätt innan jag slår ner babianröven i fåtöljen och läser en stund.

∼ ♦ ∼

Avslutningsvis… dagens uppmaning hittade jag nånstans på jobbet.

Dagens uppmaning.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.