OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!

Så här gör du när du kommenterar:

• Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
• Snegla åt vänster. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
• Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
• Klicka sen på Svara.
• Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.

Kära dagbok…

Inget vidare väder är det just nu. Men jag måste dela med mig av den vackra regnbågen som plötsligt dök upp på himlen igår kväll mitt emot huset där jag bor. Eller… det är faktiskt två. Kolla noga får du se, kära dagbok. Urhäftigt!

Ser du båda regnbågarna???

∼ ♦ ∼

I morse var det back to normal igen. Grått och trist hemma vid köksbordet, senare soligare och ljusare när jag kommit till jobbet. Tur att jag hade gått sällskap av Hopptimisten och en spännande, om än liiite seg, bok.

Frukost hemma med Hopptimisten och lite seg bok.

Annars var jag rätt förvirrad den här morgonen. Jag njöt verkligen av den nya badrumsmattan som jag hittade igår, inköpt tidigare i våras men aldrig använd. Den var så otroligt skön att gå och stå på att jag bara gjorde fel. Smorde fötterna med fet fotkräm efter duschen innan jag skulle stoppa i linserna, till exempel. Inte bra. Svårt att få skarp blick med fett i ögona. Jag gjorde fler konstigheter, det här var bara ett exempel.

Uppsala slott är ett riktmärke så jag hittar till jobbet. Här skymtar norra tornet.

Till jobbet hittade jag i alla fall. Jag har ju mina riktmärken. Uppsala slott, till exempel. I morse gick jag genom Odinslund och såg norra tornet sticka upp i grönskan.

Stora A och jag var ensamma på avdelningen ett tag i morse Vi avhandlade en del jobbgrejor. Det blev bestämt att jag väntar med publiceringen av min artikel till i morrn. Då lägger jag också en puff på startsidan. Vi har tre puffplatser och det är inte alltid lätt att bestämma vilken puff vi ska ta bort och ersätta. Det får bli en ”gubbe” som ersätts av en kvinna i morrn.

Den här torsdagen fortsatte inte med sedvanliga morgonmöten. I stället hade vi frukost för en arbetskamrat som fyller år. Mycket trevligt. Och gott! Brieosten var fint mogen, hjortronsylten otrolig och kolakakorna gudomliga.

Chefen dukar upp till arbetskamratens födelsedagsfrukost.

Dagens andra frukost för mig.

Lunchen blev lite rörig.

Därefter var det sedvanligt jobb fram till lunch. Lunchen blev rörig. Jag kände mig trött och yr. Men så kollade jag hjärtfrekvensen och den låg på 76. Kurvan var oförskämt jämn. Jag blev så… glad. Jag mår faktiskt bättre – och det syns. Tröttheten, som jag upplever varje eftermiddag, beror nog på att jag sover halvrackigt om nätterna. Dagens yrsel berodde antagligen på att jag reste mig för häftigt.

Efter lunch skulle vi ha haft två möten på raken. Det ena blev inställt, vilket jag tyckte var synd. På det andra mötet gick jag igång lite. Därefter skulle det vara sommaravslutning utomhus med enheten. Om den skulle bli av eller inte var väderberoende. Vädret är… opålitligt. Tanken var nämligen att vi skulle spela kubb. Jag hatar kubb. Himlen var kolsvart, men det regnade faktiskt inte. Ändå tog chefen, Stora A och jag ett enväldigt beslut om att stanna inomhus och äta kakor i stället. Tyvärr hann jag inte fota, men jag lyckades trycka i mig tre (3) kolakakor.

∼ ♦ ∼

När jag skulle gå hem hann jag inte mer än utanför dörren så öppnade sig i himlen. Jag fick backa in i ett hörn och ta på mig den orange jackan som jag nogsamt vikt ihop och tryckt ner i jobbryggan. Det blev ett par ärenden på stan. Lite torftig handling, kan tyckas. Men det är mina riktmärken som gäller nu.

Torftig handling – räksallad, choklad och mjölk?

Torsdagsmiddagen kanske också uppfattas som torftig. För mig var den perfekt. Men innan jag åt vilade jag en stund på sofflocket och tog reda på gårdagens rena och torra tvätt.

Kycklingkorvsmiddag i kväll igen var perfekt.

I kväll ska jag läsa, förstås, softa, ha TV:n på i bakgrunden. Bara njuta av att få må ganska bra.

∼ ♦ ∼

Avslutningsvis… jag är inte så säker på att jag fixar ”det” tillsammans med nån annan. Det finns nämligen inget ”tillsammans” för mig. Men jag har lärt mig att jag måste kunna lita på mig själv för att… ”fixa det”. Sen är jag inte rädd för att be om hjälp. Jag kan ta ett nej. Fast om jag aldrig frågar kan jag heller aldrig få hjälp. Riktmärket för mig!

Det finns inget ”tillsammans” för mig, men jag vågar be om hjälp. Och jag kan ta ett nej.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.