OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!
Så här gör du när du kommenterar:
- Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
- Snegla åt vänster. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
- Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
- Klicka sen på Svara.
- Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.
Ett inlägg om den fjärde och sista boken från bokrean 2024.
Den fjärde och sista boken jag köpte i på årets bokrea blev en Augustprisvinnare. Andrev Waldens romadebut Jävla karlar var jag sugen på att läsa länge. Under bokrean hade den ett bra pris och jag klickade hem den. Nu är bokrean slut för den här gången liksom de böcker jag köpte där.
Strax före jul 1983 gör ett bråk i ett hus utanför Norrköping att en hemlighet trillar ur en mamma. Pojken Andrev får veta att hans pappa inte är hans pappa. Han riktiga pappa är indian, för han har långt hår. Givetvis längtar Andrev efter sin pappa, men han kommer inte. I stället kommer ytterligare ett antal pappor och passerar revy. Den här boken handlar om att växa upp efter 68-rörelsen.
Jag faller pladask för den här boken. Den är skriven ur ett barns perspektiv, vilket ju kan vara supersvårt när man är vuxen. Andrev Walden klarar det galant! Mycket är säkert självupplevt även om boken är en roman. Språket är helt underbart och det flyter på som en riktig vårflod. Utöver det ser och hör jag 1980-talet. Det var årtiondet när jag blev vuxen, så jag är ju lite äldre än pojken Andrev. Dessutom hade jag en helt annan barndom. Men i Norrköping var jag en del – i alla fall under 1970-talet och framt till 1982 när farmor gick bort.
Det är svårt att fatta att det här är en litterär debut, men det är inte alls svårt att förstå att författaren blev prisad för den.
Toffelomdömet blir det högsta.
∼ ♦ ∼
De här böckerna köpte jag på bokrean 2024:
- Dockan
- Studie i mänskligt beteende
- Skulden man bär
- Jävla karlar (Läs inlägget ovan!)
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - the neverending story 
Jag älskade den här boken och hur han från ett barns perspektiv beskriver alla dessa pappor som kommer och går. Språket är helt underbart:
”Det är som att han smugglas in del för del, som en byggsats till en pappa. Han är en jacka i hallen, ett par jeans i tvättkorgen, en röst i köket om natten. Han är någonting hon sakta monterar ihop i skydd av mörkret och ska visa oss så fort hon fått honom att fungera. Jag vet fortfarande inte hur pappor börjar och slutar men om det här är en pappa har han nog börjat nu.”
MEN boken slutade så abrupt. Jag förstod aldrig om han träffade pappa Indianen i slutet där på tågstationen eller om han fegade ur och gick därifrån??
GillaGilla
Jag håller med!
Och jaa… slutet… Det kan ju bli en uppföljare eller så lämnar författaren upp till läsaren att fantisera vidare på egen hand…
GillaGilla