OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna! 

Till Anna-Karin: Jo, din kommentar är anonym. (Men tack!) Jag kan inte verifiera att du är den du utger dig för att vara och därför kan jag inte godkänna den. Var vänlig använd ett formulär när du kommenterar. Din mejladress syns inte utåt, men jag ser den och behöver den för att kunna kolla att du är du, så att säga.

Kära dagbok…

Det blev en kall Svea-kväll. Men tur att jag fick så många varma kramar och ord trots att jag inte berättade vad som gör ont. Det kändes som om somliga såg rakt igenom mig och uppfattade hur det var fatt ändå. (Idag bekräftade jag.) Lite mat fick jag i mig. Det blev röding och två små potatisar samt nån halv grönsak på The Social Bar & Bistro. Det var absolut inget fel på maten, snarare tvärtom. Det är mig det är fel på, det vet jag ju. Jag sög på en öl hela kvällen och drack ett glas Riesling till maten. Försöker vara måttlig med alkoholen eftersom den inte alltid gör mig gott. 

Svea-kvällsmat med god vän.

Sen gick jag i kalla vinterkvällen tillbaka till mitt nästan lika kalla Bokrum. Jag torkade en kattspya och gav katterna nattamat innan jag borstade tänderna, bäddade och kröp ner mellan kalla lakan.

∼ ♦ ∼

Läsning i bädden av en icke typisk kriminalroman.

I natt har jag sovit nån timme i taget och sen vaknat till. Jag känner mig inte utvilad, bara svag, illamående och yr. Och svettas fast jag fryser. Kan inte säga om det är biverkningar eller hjärtat, men jag har fått klara besked om vad som gäller om jag blir sämre. Jag måste lita på mig själv och inte tro att nån annan ska hjälpa mig. Så som det ska vara. När jag ska sova trycker jag min gamla nalle mot bröstkorgen. Det dämpar slagen har jag kommit på.

I morse vaknade jag i tid för medicinen. Sen fortsatte jag att slumra av och till ett par timmar. Jag läste en stund. Det är en underlig bok, inte nån typisk kriminalroman. Men den är spännande på andra sätt.

Försökte ha mysfrukost vid mitt köksbord, men det gick sisådär.

Jag duschade och satte i linserna. Sen försökte jag ha mysfrukost vid mitt köksbord och äta lite fil med kanel och flytande honung. Fick i mig halva portionen. Bryggde kaffe i min pressobryggare. Min vattenkokare, som jag fick av mamma, fungerar! Kaffet blev starkt och förstås inte jättebra för hjärtat. Men nu är det vad jag har att tillgå och kaffet blir gott.

Två av mina godaste vänner har hört av sig under morgonen liksom en släkting, så jag känner mig omgiven av värme. Jag har också fått ett nytt samtal från hjärtmottagningen. Tyvärr kunde en god vän inte komma på besök (inte till Main Street, förstås!) som planerat. På fredag ska jag träffa en ny kompis.

Bjuden på fika på Landings.

Idag på eftermiddagen blev det fika med en före detta arbetskamrat, numera god vän. Min mage hade havererat på förmiddagen, men till eftermiddagen var den rätt hyfsad. Kamraten bjöd på kaffe och mazarin på Landings – det är min tur att bjuda nästa gång.

Den här dan behövde jag bara försöka ta det lugnt och inte anstränga kropp och själ för mycket. För tillfället rinner allt rakt igenom. Det är viktigt att jag får i mig vätska, så jag dricker mycket vatten. Mazarinen stannade kvar – ett par timmar. Äta nåt nyttigt borde jag göra, men jag får leva på fisken från igår och filen från idag.

Jag har telefonerat, troligen för sista gången, med en person som har betytt mycket för mig, nästan familj. Det känns tomt inuti, för nu är jag ensam på riktigt. Tidigare har den tanken bara snuddat vid mig.

Som jag har skrivit här förut går det inte att välja sin familj. Däremot kan en välja vänner. Jag har många fina vänner, har det visat sig. En av dem träffade jag på spontant när jag var på väg till fikat och vi ska definitivt ses snart. Två (2) andra vänner är villiga att erbjuda mig sjuksäng efter kommande behandling då jag behöver lugn och ro och en riktig säng. Och ytterligare två vänner som jag har känt väldigt länge har jag telefonerat med. Det får mig att känna mig mindre ”riktigt ensam”. TACK!

∼ ♦ ∼

Livet är kort.