OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!

Ett inlägg om en fådd bok.

På Lucia-dagen anlände den, Emma Straubs bok När vi möts igen. Jag hade uttryckt mitt intresse för den hos bloggvännen Vargnatt. Den snälla människan skickade mig boken! Oj så glad jag blev. Nu har jag läst boken. Det gick inte lika smidigt som jag hade trott.

Bokens huvudperson Alice ska fylla 40. Hon jobbar på skolan där hon en gång var elev, hon har en relation och tja, livet är rätt OK. Men hennes pappa är sjuk, i princip döende. Nånting är… fel. Alice går ut och festar med sin bästa kompis Sam och blir väldigt full. När hon vaknar nästa dag är det mitten av 1990-talet och hon fyller 16 år. Alice har rest bakåt i tiden. Hon träffar inte bara sin unga pappa utan även sin gymnasiekärlek. Genom sina nygamla upplevelser från Alice nya perspektiv på tillvaron. Kanske skulle hon ha gjort vissa saker annorlunda?

Att resa tillbaka i tiden är nåt jag ibland har drömt om. Eller i vart fall att en sista gång få träffa människor som levde då men inte lever nu. Men jag är inte nån sucker för just böcker om tidsresor, det var bara nåt som fångade mig när det gäller den här boken. Den inleds ju ganska tungt med att Alices pappa ligger på sjukhus, uppkopplad till maskiner, okontaktbar för omvärlden, döende. Kanske inte just den typ av feelgoodbok (ja, den är klassad som det) som jag borde läsa för tillfället.

Men sen hoppar Alice mellan olika tidsepoker lite för mycket. Det är som om berättelsen inte riktigt fastnar i mig. Personteckningarna börjar så bra, men även dessa blir mer och mer skissartade genom boken.

Jag tänker att författaren har gjort ett försök till att skriva en annorlunda bok om tidsresor och om tankar på att göra om eller förändra saker en gjort i livet. Lovvärt, men det lyckas inte riktigt.

Toffelomdömet blir medel.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.