Kära dagbok…

ÄNNU kallare idag!

Så blev det ÄNNU kallare. När jag vaknade i morse var det -20,3 grader och sån kyla var det länge sen jag upplevt. Men… jag packade på mig min sniggorange dunjacka, svepte mammas sjal om ansiktet, drog luvan över huvudet och marscherade upp till jobbet i vinterbootsen. Idag blev jag inte riktigt lika slut som igår av promenaden, trots att det faktiskt var kallare. Och så skulle jag ju ut en gång till – jag skulle lämna prov inför morgondagens omstart, elkonvertering, av mitt hjärta.

Det var en vacker vinterdag idag, men det hjälper inte. Jag gillar inte kylan, jag gillar inte snö och jag gillar inte halka.

Jag måste dock säga att det har plogats bra i Uppsala. Värre är det med sandningen, men kommunen har som sagt inga pengar till det. Tur att jag har utfällbara dobbar på vinterbootsen.

Det är vinter! Här är jag på väg till provtagningen.

I väntrummet satt jag inte länge, men jag fick tid att ställa frågor förutom att bli stucken.

På jobbet var det en dag med full fart – i alla fall för de flesta. Vår medarbetaringång lanserades och en ny medarbetare jobbade sin första dag på press. Livet pågår, med andra ord. Min dag kändes mest som en transportsträcka till morgondagen. När jag var och lämnade prover på min husläkarmottagning passade jag på att fråga labbtjejen, som jag vet har jobbat på kardiologen, om de frågor som jag inte kunde ställa per telefon igår. Fasta är fasta, men jag får dricka lite grann. Inga mängder och absolut inte äta efter klockan 22 (står midnatt i kallelsen). Orsaken är att de inte vill att man ska spy eftersom man ska sövas, förklarade tjejen på labb. Bra att få ett skäl, jag var mycket tacksam för det plus att få svar på mina frågor.

Det var full fart på jobbet, huset som skymtar till vänster på bilden.

Lunchen blev sedvanlig. Jag trivs lite mer i det vanliga nu när det ska bli ovanligt från i morrn. M i restaurangen där jag köper min lunch gav mig en lyckatill-kram – trots att en inte ska kramas i dessa tider. Det känns lite som om jag de här senaste dagarna har gått omkring/ringt och sagt tack och hej till folk. På lunchen ringde jag Anna. Det blev väl inte direkt nåt lyckat samtal, för jag kläckte ur mig nåt om att det kanske var sista gången jag ringde henne. Jag minns min mamma på begravningskaffet efter faster E. Hon sa hej då till alla och tog i hand – och de var många. Bara fyra av dem som var där var också på mammas begravning (mamma själv inte inräknad).

Sedvanlig jobblunch, idag i sällskap av Jessika Jung och hennes saknad.

∼ ♦ ∼

Igår kväll hann jag träffa Anna som hastigast och ställde ett par frågor till henne också. Vi har årsstämma i bostadsrättsföreningen i kväll och jag undrade om vi skulle gå. Jag har ingen lust, men det är nog bra om vi gör det. Blir jag för trött får jag gå hem. Vi bestämde väl mer eller mindre att gå båda två, för jag såg på Anna att inte heller hon hade nån lust. Vidare frågade jag om jag skulle handla hem nån mat, för jag måste äta ordentligt inför fastan med tanke på att jag ska gå upp till Sjukstugan i Backen. Anna, som hade ledig dag idag, lovade att fixa nåt ätbart. Dolmiosås med kycklingfärs från frysen blev jag tacksam för. Anna äter annan matlåda som hon lagade häromdan.

∼ ♦ ∼

Nu blir det inte mer skrivet denna den 6 december. Om du vill, kära dagbok, får du gärna hålla en tumme och tänka på mig under morgondagen. Vill du inte det, så slipper du. Jag uppskattar ärlig omtanke och tar emot det jag kan få. Bland annat tackar jag mycket för det fina mejlet från LE.

Vi ses – här eller i Nagiyala.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.