Kära dagbok…

Det finns ett gammalt uttryck som lyder

”att få fikon

Jag fick fikon igår.

Det betyder ungefär att bli lurad, att stå med långnäsa. Jag har fått fikon många gånger. Senast igår. Fast då var det ätbara fikon från Dave & Jon’s i Vattholma. Lokalproducerade, minsann. Givaren var Anna. Fikonen var både salta och söta, doppade i nåt som i kombo med den väldigt söta frukten blev en smakupplevelse. Men det räckte med ett par för att bli nöjd. Jag har aldrig gillat fikon, nåt jag omvärderade från och med igår. Det var min mamma som alltid köpte hem till jul. Om hon inte åt upp dem kastades de. Ungefär som ananasen, som också alltid inhandlades till sagda högtid, och ofta blev liggande orörd. Men några av jularna innan pappa gick bort år vi faktiskt ananasen – men inte förrän den sjöng på sista versen. Efter pappas död köpte vi ingen mer ananas till jul.

Fundersam.

Jag gick tidigt till sängs igår. Dagens samtal hade gjort mig ledsen och fundersam. Genom att själv säga saker högt i sällskap av andra hamnar de, sakerna, vill säga, i ett annat ljus. De blir liksom mer… sanna. Och sanningen kan som bekant göra ont även om den är bäst i längden.

I natt vaknade jag och gick upp tre gånger. Hjärtat skuttade än hit, än dit och jag fick gå på toa. Vid halv tre-tiden kom katterna, så jag pytsade upp en påse kattmat i deras skålar att dela på. Anna hade släpat hem tre smålådor igår.

∼ ♦ ∼

Lucifer var så söt i morse när jag gjorde mig iordning för att gå iväg till jobbet. Han hade hittat en tom låda i hallen och knölat ner sig i den. Hur skulle jag kunna lämna en sån söt kisse? Ja, det var bara att bita ihop och göra. Sluta vara så jävla gråtmild. Jag blir bättre på det.

Lucifer, gubben i lådan.

Lyktan, inte kandelabern, lyste upp fint på Stora torget.

I morse snöade det lätt när jag gick, men långt ifrån som igår. Det har emellertid snöat mycket. Temperaturen låg runt ett par minusgrader, vilket gjorde det halt. Senare skulle temperaturen sjunka till gårdagens läge, runt en sju, åtta, kanske nio minusgrader. Har jag sagt att jag hatar vintern?

Igår hade det snöat så mycket att värmeslingorna under gågatan inte hann med att tina bort snön. I morse var det bättre. Lyktan lyste upp fint på Stora torget. Men jag gillar inte att den kallas kandelaber. Kandelaber är sånt jag har stående på ekbyffén, med stearinljus.

Jag kom upp till jobbet utan att halka och satte genast igång att jobba. Det mesta är nu fixat inför min frånvaro, men jag ska ju jobba till och med onsdag nästa vecka. I morrn och på fredag blir det som vanligt hemifrån. Den här onsdagen förde bland annat med sig ett enhetsmöte IRL, annars var det mesta som vanligt.

Under förmiddagens enhetsmöte fick vi bland annat senaste nytt inför lanseringen av vår nya medarbetaringång nästa vecka, nåt som jag i princip missar eftersom jag är på sjukhuset då. (Jag missar allt det roliga runt omkring också.) Det var intressant och nog har jag en del frågor, men jag vill tro och hoppas att det blir bra.

Lunchen tillbringade jag med min litterära kompis. Jag är nu faktiskt mer än halvvägs i boken, redan. Hoppas verkligen att översättningen av del 15 inte dröjer lika länge som denna del!

Lunch med min litterära kompis, den fjortonde delen i serien om kommissarie Gamache.

Eftermiddagen släpade sig fram, men lite fick jag gjort. Jag känner att jag har kort om tålamod och mitt rätt så goda humör från förmiddagen försvann. Det känns om om jag verkligen inte behöver detta som jag utsätts för just nu. Jag behöver fan kunna fokusera på omstarten av mitt hjärta. Nästa vecka…

∼ ♦ ∼

Humöret blev betydligt bättre när jag anlände till Main Street. I stället för soppa-rester hade Anna köpt oss makrill, fransk potatissallad och romsås som hon serverade tillsammans med en grönsallad till middag. 

Två fiskar men inga bröd utan potatissallad, grönsallad och romsås på bordet.

Min portion.

Och bäst av allt… Ett ord som stavas omtanke. Anna hade burit ner elelementet från vinden för att jag inte ska frysa i kalla Bokrummet när jag nu jobbar hemifrån i ett par dar.

Omtanke i form av ett eleement i Bokrummet där jag ska jobba.

∼ ♦ ∼

Påtänkt senare eller Post scriptum:

• Ytterligare en likhet från mitt liv med boken Dina färger var blå kom jag på att det fanns. Det här att en vid en separation nästan önskar att den man separerat ifrån var död, för då vore det lättare att få sörja. Det är nämligen mer OK att sörja en partner som har dött än att förlora en partner vid en separation. Att nån har tänkt samma som jag är både skrämmande och lite bra. Jag känner mig mindre galen.
• Att slungas mellan hopp och förtvivlan gör en yr. Det bästa är att inse faktum: jag fick fikon. Och fikon kan uppenbarligen vara både salta och söta.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.