Kära dagbok…

Toffelredaktionen i arbete.

Först och främst på förekommen anledning och med risk att låta grinig… Jag tycker (för det mesta) att det är trevligt att få kommentarer på det jag skriver, men jag vill gärna att den som kommenterar följer Reglerna. Detta innebär att Toffelredaktionen inte accepterar eller publicerar anonyma kommentarer.

Om du ändå väljer att använda alternativet Anonym när du kommenterar får du gärna skriva i själva kommentaren vem du är, typ ”Hälsningar Nisse” eller ”Kram från Sigrid”. Det tillhör liksom vanlig hyfs att säga vem man är, så det är väl inte svårt ..? Det finns andra alternativ när man kommenterar. Där kan man ange sitt namn, eventuell egen bloggadress, e-postadress etc. E-postadressen syns inte utåt, men för mig som bloggägare ger den mig en möjlighet att verifera vem du är. Skälet är att jag inte accepterar anonyma kommentarer bland annat för att jag är jävligt trött på troll.

WordPress har gjort om, ja, men andra bloggställen, till exempel Blogspot.com har länge haft dessa olika alternativ. Det är inte svårare att kommentera här på WordPress än där, men det tar lite längre tid – i alla fall första gången man lämnar en kommentar.

Vill du inte acceptera detta kan du gilla ett inlägg. Det tycker jag dock är skittrist, för jag får en signal om att nån lämnat en kommentar – och så är det bara ett gillaklick. Och vis av erfarenhet vet jag att det används för att visa att man har läst ett inlägg, inte nödvändigtvis gillat det som står där. Själv använder jag bara gilla-knappen på andras inlägg som jag verkligen gillar, inte för att bara för att visa för skribenten att jag har läst det h*n har skrivit.

Tack för förståelsen!

∼ ♦ ∼

Lördagsstart trots senaste ålkomman ryggont.

Framåt morgonen vaknade jag ett par gånger. De två senaste nätterna har jag haft kramp i tår eller fötter, så även i morse. Annars var det länge sen. Dagens tillkomna åkomma är ont i ryggen. Den krämpan har jag bara väntat på eftersom jag inte kan röra mig som tidigare – jag orkar inte, jag får inte heller. Jag försökte ändå ligga kvar och njuta av lördagsmorgonen när jag väl vaknade för dan, så att säga. Läsning och kaffe på sängen är en bra start.

Men det stod annat på agendan och trots att förväntningarna på mig är låga just nu blir jag stressad. Jag har ju egna förväntningar på mig att jag ska orka och att jag ska fixa och det är… förnedrande att inte klara av det. Hjärtat dansar runt i bröstkorgen och jag flåsar som en blåsbälg. Det hjälper inte att säga till mig att inte bli stressad eller att jag ska lugna ner mig. Kroppen reagerar och ställer sig i katastrofberedskap. Den tänkbara katastrofen är inte döden eller att jag är rädd för att dö, jag vidhåller att det är svårare att leva.

Elkonvertering har visst funkat för ”alla andra”, men sjukdomen är kvar, man blir inte frisk.

Jag vill inte vara beroende av andra, jag vill att allt ska vara som förut och att jag ska vara frisk. Sen skiter jag fullständigt i att elkonvertering har funkat på ”alla andra”. Är det nåt jag är trött på att höra är det just det, att det blir så bra för ”alla andra”. En enda person har sagt att ”elkonvertering funkar bra, men min närstående får göra om det regelbundet”. Sjukdomen är kvar. Man blir inte frisk.

Det var likadant när jag skulle operera händerna. Då var det massor av folk som sa att det skulle bli så bra efteråt. Fint att det blev det för ”alla andra”, för mig blev det ju inte det. Den opererade handen är fortfarande inte bra (operationen gjordes i februari 2023) och den oopererade handen har börjat göra jätteont. Eftersom hand nummer ett inte blev bra efter operationen har jag hoppat ur operationskön för hand nummer två. Nej, jag är inte ”alla andra”, alla kroppar är olika även om krämpor och åkommor har samma namn.

Lång utvikning, men jag måste få ur mig detta för att lätta tre millimeter på trycket i bröstet. Jag försöker tänka positivt och se det jag klarar av och orkar. Fast även jag måste få bryta ihop ibland. Nåja, efter en rejäl frukost trots illamående (biverkning) och dusch åkte Anna och jag till Slottet. Där lastade vi bilen full av trädgårdsavfall och jag körde till det som en förr kallade sopstationen. Anna tog det tyngsta och hon har också ont i bland annat sina händer. Men det måste göras. Det är väl inte roligt för Anna att ha en massa sunkigt skräp kvar i vår när hon vill göra fint i Slottsträdgården. Dessutom är det hårdare krav på att kolonisterna det ska se snyggt ut i trädgårdarna eftersom det är ett arrende.

Rejäl frukost trots illamående.

Bilen full av trädgårdsavfall.

Jag skjutsade sen tillbaka Anna till Slottet där hon och hennes snälla mamma plockade reda på äpplen med mera i höststormen. Det har blåst som 17 hela dan idag! Själv for jag till Rusta och köpte två lådor kattmat och lördagsgodis innan jag åkte hem och vräkte ur mig detta.

Två lådor kattmat och lördagsgodis köpte jag på Rusta.

En stunds vila på det och då ringde vännen FEM. Vi pratade medan jag låg på sofflocket. Hon kommer till Uppsala en helg i slutet av månaden. Det ska bli så roligt att ses även om jag inte orkar göra så mycket. Runt 16-tiden var det dags att hämta Anna och äpplen. Annas snälla mamma hade tagit sig hem för egen maskin. Hoppas hon hade medvind!

∼ ♦ ∼

I kväll ska vi försöka laga till nån kycklingrätt som Anna hittade receptet på. Det såg enkelt ut och vi behöver bara handla ingredienser. Sen blir det Förrädarna klockan 20. Det vill vi inte missa! Det är egentligen ett rätt förskräckligt program – så det passar väl mig ypperligt…

∼ ♦ ∼

Livet är kort.