Kära dagbok…

Måndagens kvällsfika med banangodsak och köpebröd samt recenionsbok.

Måndagskvällen blev lugn och det finns inte mycket att säga om den. Middagen orsakade en del pratsamma magar utan att vi förstod varför. Det var liksom inget fett i den, inga bönor, ingen lök eller så. Det var bara gott med viktväktarlasagne. Till kvällskaffet fanns det annat gott, somligt kvar sen helgen (wienerbröd och hobnobs), annat (banangodsak) nyfixat av Anna. Anna hade inte bara lagat mat och gjort godsaker igår, hon hade kört ett varv med robotdammsugaren och gjort ren en av kattpottorna. Dammsugning och rengöring av pottor är sånt som står på att göra-listan. I morse fick jag lägga till rensning av golvbrunnen i badrummet. Men igår kväll ägnade mig mest åt att läsa fantasyboken jag har fått för recension.

∼ ♦ ∼

I natt sov jag inte bra. Flera gånger var jag uppe på toa. Däremellan sov jag tungt. Katterna började pipa vid femtiden, men av mig fick de inte frukost förrän jag klev upp 6.15.

Den händelse idag som överskuggade allt är ultraljudet av hjärtat, en undersökning jag hade tid för mot slutet av eftermiddagen. Givetvis var jag orolig hela dan. Slutgiltigt svar på undersökningen får jag inte på ett tag. Ska den visa att hjärtat är skadat går det inte att göra nån elkonvertering, omstart, av hjärtat. Jag kanske måste gå på saluhallen och leta ett nytt hjärta?

Finns det hjärtan i saluhallen?

Skriv- och mötesdagar igår, idag och i morrn.

Resten av dagen försökte jag fokusera på arbetet. Igår var en skriv- och mötesdag, idag var också en likadan dag. I morrn blir samma lika. Torsdag och fredag är ganska mötesfria, så då tänkte jag påbörja nya artiklar – jag hinner nog inte innan dess.

Imorrn är det också Kanelbullens dag. Det är en viktig dag för mig, för jag älskar kanelbullar. Tyvärr får jag aldrig mer smaka mammas variant, så det får bli köpes. Jag hoppas att vi får en middagsgäst i morrn. Då blir det perfekt med bulle på maten i stället för dessert. Kanelbullar slinker liksom alltid ner hos de flesta. Det kan vara så att det blir bullar på jobbet. Det gör inte ont.

Till lunch blev det inga bullar utan sedvanlig macka av skumgummivariant, yoghurt och ett kokt ägg. Även idag var mitt sällskap Den första sången.

Jobblunch, rätt sedvanlig.

Efter lunchen följde ett bra möte och efter det jobbade jag en stund innan jag gick iväg till Sjukstugan i Backen – med paraply. Det regnade nämligen och jag hade varit lite förutseende i morse.

Benen i väntrummet i väntan på ultraljud av hjärtat.

Ultraljudslokalen låg i en källarvåning. Jag höll på att gå vilse, men kom fram i tid. Satt en stund i väntrummet och försökte tagga ner. Det är ju så att jag är övertygad om att all hjärtmätningsapparatur i regionen är felaktig. Tyvärr stämmer inte det med verkligheten. Jag fick veta att mitt flimmer var konstant – åtminstone under ultraljudet. En röntgenläkare och en blivande röntgenläkare massakrerade min bröstkorg. De var väldigt vänliga och snälla, men trycket de utsatte bröstkorgen för var rejält och gjorde ont.

Bra eller dåligt först? OK, det dåliga. Hjärtfrekvensen var alldeles för hög och en kardiolog tillkallades. Jag lyckades övertyga honom om att det berodde på att jag var nervös och lovade att ta pulsen när jag kom hem. (Pulsen var då lite hög, men hade gått ner.) Jag var livrädd för att de skulle hålla mig kvar på sjukhuset. Det braiga var att hjärtat kan konverteras. Han undrade om jag hade fått någon tid och jag svarade att jag står på väntelista. Sen fick jag gå, tack och lov. Jag messade snälla F som kom och hämtade mig i bil och skjutsade hem mig. Jag hade aldrig orkat promenera och hjärtat fladdrade i bröstet så det nästan syntes utanpå kläderna.

På Main Street var det bara att kavla upp ärmarna. Det var blött på golvet i badrummet och jag fick torka. Sen tömde jag golvbrunnen. Jag märkte i morse att det behövdes, men då hann jag inte. Därefter tömde jag diskmaskinen. Två knappar lyste rött. Jag hoppas att den inte att hade stått och pipit sen lunch när Anna gick till jobbet. Avslutningsvis startade jag en maskin tvätt och tog hissen ner med en soppåse.

Till middag glufsade jag i mig smörgåstårtan som var kvar från i söndags. Den var säkert för gammal, men det skiter jag i. Jag hyfsade också flaskan med det vita vinet. Egentligen ville jag hälla i mig mer.

Smörgåstårta och ett glas vitt till middag.

När tvätten var klar och hängd slog jag mig äntligen ner en stund vid datorn först (jobbade en stund, faktiskt), i fåtöljen för att läsa sen.

Vi får se hur många veckor/dar/timmar till jag klarar att gå på reserven såsom jag gör nu igen. Jag vidhåller att jag inte är rädd för att dö, för att leva är nog svårare. Kör jag på som jag gör kanske jag dör snabbt dessutom, vilket är en fördel. Nån tålmodig patient är jag inte.

Och ärligt talat… Jag tror inte det finns nåt passande hjärta åt mig på Saluhallen eller nån annanstans. Så då kan det snart anordnas fest bland alla som har dissat mig. Men fy fan vad jag ska komma och spöka för er, lita på det!

Nä, jag är inte död än, jag låtsassover.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.