Kära dagbok…

Det är många som hör av sig och bryr sig om. Det blir jag glad för och det tackar jag för. Men jag orkar inte svara. Därför försöker jag skriva så mycket jag orkar, kan och vill berätta här på bloggen för att slippa repetera samma saker till flera personer. Och så blir det nån bild då och då på Instagram. Jag hoppas att du som hör av dig förstår. Förhoppningsvis mår jag bättre snart och då orkar jag. Men inte nu.

∼ ♦ ∼

Jag har bra dagar och jag har mindre bra dagar. I fredags var det en bra dag. Jag hade orkat så mycket och kände att nu… nu blir det bättre. Nu slipper jag en tablett och jag har vant mig vid resten.

Bakslaget kom igår. Förmiddagen avlöpte väl med lååångsam städning. Sen klagade magen. Jag fick jätteont och behövde vara nära en toalett hela tiden. Lördagskvällen blev inte alls så mysig med goda rester (Annas cacciatore) och kattkalas. Anna fick ge katterna godis och jag orkade knappt vifta med en av leksakerna de fick. Jag åt lite grann och tog ett knappt halvt glas chianti. Resten av kvällen låg jag mest på soffan. Lite lördagsgodis åt jag och det gjorde knappast magen bättre. De goda ostarna och vinet fick Anna njuta av på egen hand. Vi såg Förrädarna på TV4. Grupptryck, säger jag bara… Sen gick jag och la mig och somnade som en sten.

Annas cacciatore med bröd till lördagsmiddag.

∼ ♦ ∼

Några sidor och lite kaffe på sängen.

I morse när jag vaknade hade jag inte riktigt så ont i magen som igår. Jag fick i vart fall skynda mig upp på toa, men efter det har det varit lugnt. Eller lugnt och lugnt… Det låter som ett mindre åskväder i magen. Bara låter.

Jag har fått två nya spänningsromaner för recension och önskar så att jag hade ork att läsa mer. Nu blir det inte många sidor åt gången. I morse orkade jag läsa en stund och dricka kaffe på sängen.

På dagens agenda stod strykning, dusch och sopor. Jag strök tre plagg i taget och sen vilade jag. Det gick bra. Men jag hatar denna långsamhet, jag vill vara bakslug och lura kroppen att orka – och så orkar inte kroppen. Anna hörde av sig per sms på förmiddagen för att kolla läget och Annas snälla mamma ringde. Jag försökte äta min fil, så samtalet blev en bra paus. Även att äta tar tid. Jag vill ju inte att magen ska bli tokig på mig. Dagens plus var kanske duschen där jag inte behövde mellanlanda på plastpallen. Idag var tydligen blodrycket inte så lågt. Annat plus var att jag träffade snälla och omtänksamma T när jag åkte ner med sopor till källaren. Minus att jag behövde åka hiss, men jag pallade inte att ta trapporna.

Strök tre plagg i taget och vilade sen.

Jag blev helt slut av detta lilla på förmiddagen, så eftermiddagen ägnade jag åt att se sista avsnittet av Vera och läsa. Och vila på soffan, förstås. Till middag åt jag den sista lådan cacciatore och en ostmacka. Hoppas att magen kommer överens med maten.

Den sista matlådan cacciatore och en ostmacka till middag.

I morrn ska doktorn ringa igen. Jag blir ensam hela dan, för Anna jobbar först och åker sen till Slottet där hon planerar att sova kvar. Det är bra att hon gör saker, för jag orkar inte.

∼ ♦ ∼

Jag har det inte värst i hela världen. Det finns god vård i Uppsala och jag har människor runt omkring mig som bryr sig. Därför känns Frida Kahlos melonhälsning så rätt.

Viva la vida!

∼ ♦ ∼

Livet är kort.