Ett inlägg om ett riojavin.

Smörkolevin, strävt, men kort eftersmak.

Morden i Midsomer kräver nåt gott att tugga på och dito dryck. I vinskåpet vilar för tillfället mest exklusiva viner i de högre prisklasserna. Jag hittade ett riojavin, Montelciego Rioja Reserva 2011 (länken går det årgång 2017 som säljs just nu, dock inte på alla Systembolag), och tänkte att det eventuellt kunde funka till smakrika hård- och dessertostar. Systembolaget rekommenderar det till smakrika rätter av lamm- eller nötköt.

Vinet är fylligt och strävt och har hög fruktsyra. Det är gjort på druvan tempranillo, som enligt mina erfarenheter ger färg åt tegelhållet till. Just det här vinet har lagrats två år på ekfat och därefter ytterligare två år efter buteljering.

Vinets alkoholhalt ligger på 13,5 procent, medan sockerhalten är lägre än 0,3 gram per 100 milliliter. Priset för en flaska av årgången 2017 är 109 kronor. Jag har ingen aning om hur det här vinet hittade till mig och vad det kostade när jag fick det.

Lite bekymrad blev jag och en hel del pyssel krävdes, för när jag skulle öppna vinet gick korken av. Eftersom jag inte ville trycka ner korken i vinet dekanterade jag det. Jag lät det sila genom ett kaffefilter i en ”fylltratt”, ner i en av Annas Iittalakaraffer.

Så här skriver Systembolaget på sin webbplats om vinets doft och smak:

”Nyanserad, något utvecklad, kryddig doft med fatkaraktär, inslag av mörka körsbär, kanel, tobak, korinter, nougat och vanilj. […] Nyanserad, något utvecklad, kryddig smak med fatkaraktär, inslag av mörka körsbär, kanel, korinter, dill, kakao och pomerans.

Smörkola var det första jag noterade i såväl doft som smak. Vinet var härligt strävt, men sen var det som att det liksom bara tog slut. Det kan bero på att det helt enkelt var lite för gammalt och inte hade lagrats bra hos mig. Nougat kan jag möjligen sträcka mig till i smaken, liksom kryddighet, men eftersmaken var väldigt kort.

Toffelomdömet blir oväntat högt, trots allt.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.