Kära dagbok…

Den ena dan är den andra lik. Mer eller mindre. Det är inte stor skillnad mellan vardag och helg. Jag vaknar nästan lika tidigt när jag är ledig som när jag jobbar och går upp 6.15. Skillnaden en ledig dag är att jag inte behöver ställa iordning min datorarbetsplats, starta utrustningen och jobba hela dan. Annars är mitt liv, som många andras, väldigt tråkigt just nu. Ensamt – och ändå inte, för jag har ju två sambor, Fästmön och hennes yngste son Gymnasisten. Och jag är, vad jag vet, frisk. Jag har rätt mycket att vara glad och tacksam över när jag tänker efter…

Vädret börjar arta sig och det gör att jag känner mig mer lockad att gå ut och röra på mig. Igår blev det två promenader och totalt 7 678 steg – eller 5,7 kilometer. Detta borde jag göra varje dag… Jag gick och mötte Anna när hon hade slutat jobba. På kvällen blåste det mindre och jag hade bara en t-shirt under jackan. Härligt! 

Vi försökte laga mat tillsammans, men sprang mest i vägen för varandra. Hur som helst blev det lax med citron- och dillsås samt basmatiris och färska grönsaker till.

Fredagslax.

På TV var det däremot mest skit. Den stod på, men ingen av oss kollade direkt, jo, på nyheterna. Det känns som om jag har blivit som mina föräldrar – jag vill se på nyheter på TV! Annars läste jag mest och inte många sidor återstod i boken när jag släckte lampan för fredagen.

∼ ♦ ∼

I morse vaknade jag skittidigt (som min pappa) och låg och grubblade (som min mamma). Just nu grubblar jag på en ny mobil. Jag både vill och behöver en ny, men jag är osäker på hur jag installerar den och framför allt, mobilt bank-id. Det verkar så jävla krångligt och jag är så jävla oteknisk. Det är ju heller inte läge att be nån utomstående om hjälp. Ja ja, det får vara, så länge.

Jag fixade kaffe och läste ut en otroligt intressant bok, skriven av en sann litteraturälskare. Sen bytte jag till en bok med lite mer modernt innehåll. Eller i vart fall… en bok som handlar om försvunna flyktingbarn. Den har börjat otäckt, men jag känner att det här blir en bra bok som jag nog läser ut snabbt.

En intressant bok för en litteraturälskare.

Bokbyte från en bok av en litteraturälskare till en bok om försvunna flyktingbarn.

Men lata sig hela lediga dan går inte. Jag gick upp och skrev föregående inlägg om Harold Blooms bok. Sen släpade jag fram strykgrejorna och gav mig på en strykhög. Högen bestod av blå kläder och dukar och tog trekvart att ta sig igenom. Sen vattnade jag krukväxterna inomhus och blommorna på balkongen och tömde kattpottorna. Jag duschade och ägnade mig så intensivt åt pedikyr efteråt att jag lyckades klippa mig i ena stortån så blodvite uppstod. Jag svimmar av blod och kunde inte titta, men fick dit ett plåster i alla fall innan strumpan drogs på.

Strykhögen var ganska stor… Och blått gillar jag, som synes.

Före frukost telefonerade jag med Annas snälla mamma. Hon hade förhoppningar om att kunna sälja en trehjuling för vuxna idag, men tyvärr blev det ingen affär. Nu får hon annonsera lite här och var. Jag erbjöd mig också att kolla runt lite i närområdet efter behövande.

∼ ♦ ∼

Och nu en liten story, ett episkt verk på rim och faktiskt en alldeles sann historia:

När solen lyser i Uppsala
och på Rio de la Plata
vill somliga nog mest sig lata…

Andra ger sig ut när det är vår
– för att upptäcka att en glasskiosk plötsligt där står.

Köper sig en bägare glass
så kall och salt
men vårvindar friskar i
och blåser bort… allt.
Solbrillan försvann ner i ån
och Tofflan ville inte doppa tån.

Fast om himlen är så där härligt blå,
måste hon på näsan nya solbrillor få.

Ett snabbt köp i en butik
botar vårvindens hyss
Och Tofflan är minsann
lika cool som nyss! 

Eller???

∼ ♦ ∼

I kväll blir det indiskt till middag inomhus. Har inte råd med fler bortblåsta brillor. Men… jag kan avslöja att min pappa ägde många solbrillor under sin livstid…

∼ ♦ ∼

Livet är kort.