Ett inlägg om julklappsbok nummer två.

Tomten var lite knasig förra året och kom med två likadana böcker. Som tur var hade det ena exemplaret inhandlats i fysisk bokhandel och kvittot fanns kvar. I söndags bytte jag till mig den tolfte delen i Elly Griffiths Ruth Galloway-serie, Irrbloss. Det blev den andra julklappsboken från 2020 som jag läste och den andra som jag fick av Fästmön. Tack!

Rättsarkeologen Ruth Galloway har flyttat till Cambridge och blivit sambo med Frank. Hon har jobb på universitetet och lever annars ett stilla familjeliv med sin sambo och dottern Kate. Men så vill en dömd seriemördare plötsligt berätta var han har gömt ytterligare offer. Han kräver att Ruth ska leda utgrävningarna. Ruth finner sig vara tillbaka i Norfolk för att jobba med fallet tillsammans med Harry Nelson, pappan till Kate. Inte helt okomplicerat.

Ruggigt och spännande som alltid. Författaren blandar nutid med dåtid. Ruth försöker finna sig tillrätta i sitt nya liv i vilket också ingår att skriva böcker. Jag tycker tyvärr att Ruth har tappat lite av sitt kantiga jag. De ironiska/sarkastiska tankarna och kommentarerna lyser nästan helt med sin frånvaro. Det är synd, för Ruths personlighet utgör en stor del av det jag gillar med den här deckarserien. Icke desto mindre är det en bra och välskriven bok.

Seriemord är alltid obehagligt att läsa om och det gäller att vara säker på vem mördaren är, annars går h*n ju lös… Mot slutet blir det en riktigt spännande mördarjakt och jag lyckas inte lista ut mördarens identitet i förväg – pluspoäng för det.

Toffelomdömet blir högt.

Livet är kort.