Ett inlägg om den tredje delen i Kouplan-serien.

I mitten av juli gjorde jag ett bokfynd på Myrorna i stan. Jag hittade den tredje delen i Sara Lövestams Kouplan-serie, Luften är fri, inbunden och i bra skick för 20 spänn. Boken kom ut 2016. Först tvekade jag lite med inköpet eftersom jag inte hade eller hade läst del två, bara del ett, men jag slog till. Del två inköptes på nätet. Den, liksom den tredje delen, har jag nu alltså läst. Återstår del fyra…

Men del tre, dårå… Kouplan är tillbaka i Stockholm och lever där som hemlös och flykting utan uppehållstillstånd. Han får ett uppdrag av en Ulrika (!) i Bromma att spana på maken Håkan, som hon tror är otrogen. Kouplan tar sikte på Håkan, men kommer snart på att det handlar om nåt helt annat än otrohet. Frågan är bara vad. Samtidigt tampas Kouplan med det faktum att han snart har rätt att söka asyl igen. En inte helt okomplicerad tillvaro för nån som inte bara är flykting och hemlös utan även är könsbytare…

Denna den tredje delen om Kouplan är inte så mycket deckare. Snarare ligger författarens fokus på hemlöshet och asylsökande flyktingar. Inte helt förvånande med tanke på att hon är SFI-lärare. Kouplan har en tuff tillvaro, det förstår jag. Beskrivningarna av andra hemlösa, människor som är både omtänksamma och opålitliga, känns väldigt trovärdiga. Jag hade emellertid önskat mer av deckarbiten i den här boken. Det tar ganska lång tid innan boken blir spännande på grund av fallet Kouplan jobbar med. Eller… det blir nästan inte spännande alls. Även HBTQ-temat känns nedtonat. Som vanligt är dock även den här boken av författaren välskriven, även om själva innehållet inte direkt passar mig.

Toffelomdömet blir medel.

Livet är kort.