Ett inlägg om en kall film.

Det var vinter när jag spelade in filmen Snömannan (2017) från Kanal 5 på DVD-hårddisken. Just nu är det sommar, men vädret är lite si och så. Eftersom det var noll och intet att se på TV valde vi just den här filmen, baserad på en bok av författaren Jo Nesbö. Jag har tidigare läst Huvudjägarna av honom och blev inte särskilt förtjust. Kunde en film för en gångs skull vara bättre än böcker?

Den alkoholiserade polisen Harry Hole undersöker en kvinnas försvinnande. Det visar sig att flera kvinnor har försvunnit. Det de har gemensamt är att de har barn och att deras förhållanden är lite skakiga. Till sin hjälp får Harry Katrine. Han inser att hon är en duktig polis, men att hon döljer nåt. Ett antal mord uppdagas och gemensamt har de snögubbar. Harry får också meddelanden från… Snömannen.

Filmen börjar väldigt rörigt, med flera ingångar. Men det blir också spännande genast. När storyn väl har satt sig sitter även jag – som klistrad. Det är läskigt. Ett tema är barn som far illa och när barn är inblandade blir det ofta obehagligt. Vidare är själva mordsätten ganska vidriga.

Många av skådespelarna i filmen är internationellt stora, vilket förstås höjer kvaliteten på Tomas Alfredsons film.

Toffelomdömet blir det högsta.

Livet är kort.