Kära dagbok…

Min mamma, ungefär 15 år ung.

Jag skulle kunna skriva romaner om sorg, men jag gör det inte. Sorgen jag känner  kanske inte skulle klassas som sorg av andra. Det är emellertid inte huvudskälet till att jag avstår. Det huvudsakliga skälet är att jag är mitt uppe i sorgen och jag är långt ifrån acceptans. I såna lägen har jag en tendens att fara ut ordmässigt och eftersom den här bloggen tyvärr är censurerad avstår jag hellre. Ibland skriver jag ändå saker om sorgen i lösenskyddade inlägg och så får det vara. De lösenskyddade inläggen är bara för mig.

På Instagram blir jag då och då påmind via Händelser med bilder som poppar upp ur mitt bildflöde. Nyligen dök två bilder upp från november 2016 när jag var mitt uppe i sorgearbetet efter min mammas bortgång. Den ena bilden var ett foto av min mamma som 15-åring. Redan då var hon en skönhet, nåt som inte alls gick i arv till hennes enda barn. Titta bara, visst är hon fin?

Solnedgång vid Vättern på mammas begravningsdag 2016.

Den andra bilden som nyligen poppade upp var även den från november 2016. Den är tagen på kvällen efter min mammas begravning. Det är Annas silhuett som syns mot solen och vattnet nere vid Vätterpromenaden. Just till den kvällen hade Anna tidigare det året lyckats få tag i biljetter till en konsert här i Uppsala. I stället blev det begravningsdag nere i Motala.

Med det vill jag säga att det inte alltid blir som en har tänkt sig, som en tror eller hoppas på. Det är en del av livet, att uppleva förändringar. Förändringar kan vara besvikelser eller roliga. Oavsett vilket leder förändringar framåt. Sen kan vi sörja eller jubla. Är vi inte nöjda behöver vi ta tag i saker. För egen del fick jag göra ett omtag i morse, för vi var tillbaka till ruta ett när det gäller vissa företeelser på mitt arbete. Det accepterar jag inte.

Separationer – vare sig de handlar om döden eller livet – innebär också sorg för de inblandade även om det finns ett gemensamt beslut bakom. Idag är det faktiskt en årsdag som jag hade glömt tills jag började fundera kring varför datumet kändes så bekant. Årsdagen berör ett tidigare förhållande och nu är det för länge sen förpassat till längst, längst in. Det störde mig att jag blev påmind idag, men genom att skriva några rader om det förpassar jag tillbaka minnet till de bakre regionerna av min själ. Där har det ju för evigt ristat in sig, lyckligtvis har det inget värde idag mer än att det blev en erfarenhet jag inte vill utsätta mig för nånsin igen.

∼ ♦ ∼

Igår var det Smörgåstårtans dag. Jag ville bättra på humöret och tipsade min sambo om detta. Hon var sen så gullig att hon gick och köpte oss var sin bit. (Gymnasisten fick annat till kvällsmat.) Till kvällskaffet hade Anna köpt oss var sin chokladgroda och det var också uppiggande.

Idag på jobbet var det visst Tårtans dag. Eller… vi firade några kollegor från gamla avdelningen som har fyllt jämnt. Jag inser att tårta har blivit en tröst i sorgen… Det var också helt rätt att få trycka i sig nåt riktigt chokladigt efter ett ganska jobbigt möte (med gråt) på eftermiddagen.

Vi firade Smörgåstårtans dag igår kväll hemma…

…och Tårtans dag idag på jobbet.

∼ ♦ ∼

I kväll vill jag bara vara.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.