Ett inlägg om en bok.

Böcker som handlar om bokmalar känns som säkra feelgoodromaner, tycker jag. Och eftersom jag hade läst Frida Skybäcks förra roman, Bokhandeln på Riverside Drive, och gillat den ville jag förstås läsa uppföljaren, Bokcirkeln vid världens ände. Nu hänger böckerna inte alls ihop som i nån serie, men båda har ju litteraturen som gemensamt ämne. Dessutom handlar båda om mystiska kvinnor som på olika sätt försvunnit.

Madeleine Grey i USA har svenskt påbrå via sin mamma, men hon bor tillsammans med sin syster Patricia på föräldragården. Som ung söker Madeleine praktik vid Frihetskyrkan i Ljusskär i Skåne, får en plats där och åker dit. Men en kväll tycks hon ha packat sin väska och bara försvunnit. Ungefär 30 år senare får Patricia ett anonymt brev som innehåller ett smycke som hon har gett till Madeleine. Hon får för sig att resa till Ljusskär och försöka ta reda på vad som hände systern. Patricia bor på byns enda hotell, Monas Bed, Breakfast & Books. Där lär hon känna kvinnorna som deltar i en bokcirkel. Under sommaren är även Monas dotter Erika där med sin ena dotter.

Tro det eller ej, men den här boken handlar faktiskt inte så mycket om böcker. Det känns nästan lite som om det temat glöms bort, men poppar upp väldigt sporadiskt i Doris. Men nåja. Även om titeln är missvisande gillar jag de olika karaktärerna och ser framför mig hur de kanske kan se ut. Vidare är jag förstås hela tiden spänt nyfiken på om Patricia ska hitta sin syster eller åtminstone få veta vad som har hänt. Det är spännande utan att vara läskigt. Den underliga, sektliknande församlingen blir jag också nyfiken på. Kort sagt: jag gillar det här trots att boktokerier är lite i skymyundan.

Toffelomdömet blir högt.

Livet är kort.