Ett inlägg om min pappa.

Pappa, du bar mig också.

Pappa, även du bar mig! Fast inte lika länge som mamma förstås. Men när du levde fanns du alltid där för mig. Var det nån jag alltid kunde lita på och räkna med så var det min pappa.

På bilden här intill bär du en ung upplaga av mig. Du är också rätt ung och ser tämligen bister ut. Vi som kände dig – eller i alla fall vi som levde med dig – vet att du visst hade bistra sidor, men dina glada och busiga sidor var fler. Jag vet att vissa av mina kompisar önskade att de hade en sån galen pappa som jag, fast jag tyckte förstås att du var lite pinsam ibland. Nu ser jag vissa av dina sidor hos mig, bistra som busiga. Jag kan faktiskt skratta åt mig själv när jag ser dig genom mig själv.

Du var en omtänksam pappa och make. De brev som jag har hittat från mamma till dig innan ni gifte er visade att du också var en fin man redan innan ert äktenskap. Dina svar till mamma finns tyvärr inte kvar. Du tycks ha sparat alla mammas brev. Det blev inget enkelt äktenskap sen med en fru som var sjuklig. Att jobba heltid och oregelbundna tider och samtidigt försöka finnas till för din dotter och hennes lilla hund kan inte ha varit lätt. Med farmor på avstånd och endast morfar nära fick jag ibland låna mammakusinen B:s och C:s föräldrar som bonusmorföräldrar. Det hade nog inte gått så bra annars. Nån hjälp från ”samhället” fick vi inte förrän jag var 14 år och då klarade i alla fall jag mig rätt bra på egen hand.

Men pappa, du gjorde ditt bästa och för allt du gjorde för mig när jag var barn såväl som när jag var vuxen vill jag tacka dig. Idag skulle du ha fyllt 92 år.

Du är älskad, saknad och aldrig, aldrig glömd, pappa!

Livet är kort.