Kära dagbok…

Du kan inte följa med mig dit jag ska gå, lille mannen!

I morse var det lite svårt att gå hemifrån. Hur säger en till en ledsen katt att han inte kan följa med mig dit jag ska? Det är för övrigt ingen som kan följa med mig dit jag ska, än mindre än kattkille. Han gav mig en lång blick som tyvärr inte syns på den dåliga motljusbilden här intill. Men så tänkte jag att han ju faktiskt inte blir ensam idag. Förutom sin mamma och sin syster är min sambo hemma och ledig och gymnasisten är hemma och sjuk. (Tänk sån stor familj han har, Lucifer! Jag har varken föräldrar, syskon eller barn.) Infektionen verkar ha tagit hårdare på den yngre generationen. Själv känner jag mig halvrackig, fast inte tillräckligt för att vara hemma och sjuk. Den lilla proppen på tån blev en extra bonus vid upptäckten igår. Tån gör inte så ont längre. I stället har jag upptäckt en liknande mörk fläck på en tå på andra foten, så antalet krämpor har på sätt och vis ökat. Jag överlever nog ändå, till somligas förtret. När jag ska dö ska jag inte dö av nån förkylning eller nån löjlig liten ytlig propp.

Idag var det betydligt varmare än igår, nästan sommarvärme ju (typ nio och en halv grad). På vägen till jobbet slog det mig att allting i Uppsala inte är precis fint. Fin är inte heller min mage, men det har kanske med infektionen att göra. Vid dagens andra möte, som blev det sista av sitt slag, bjöds jag på macka. Den rann rakt igenom, så att säga. Märkligt nog krånglar magen bara på jobbet. Jobbkaffet har jag plockat bort sen länge, men mackan var gjord av restaurangen. Jag drack vatten till. Är det nåt fel på vattnet, tro? Eller är det bara infektionen?

Allt i Uppsala är inte precis fint. På Kungsgatan, till exempel, är det rätt fult på vissa ställen.

Förmiddagen var full av möten. På eftermiddagen var det fackmöte, men jag behövde jobba, så jag deltog inte. Den här veckan är det sista gången jag gör mitt nyhetsbrev. Det känns ledsamt på ett sätt, men jag tycker att det är konstigt om avdelningen ska publicera två nyhetsbrev som kommer ut dagarna efter varandra. Kanske är tanken att det nya ska bli permanent. I vart fall behövs det just nu i projektet och produceras av samordnaren. Sen är jag så glad och tacksam för den att F och M både lyssnar och frågar.

Jag väntade på en återkoppling hela tisdagen. Den kom via e-post när jag stod och väntade på järnvägsbommarna som var nerfällda. Fortsättning ska följa i morgon, per telefon. Jag blev mer än lite glad.

Igår planerade vi ett gravöl och det går förhoppningsvis av stapeln på måndag efter jobbet. På fredag kväll går jag nog och kikar på lite böcker innan jag sätter mig nånstans och äter. Jag tar rentav flexledigt på eftermiddagen. Det blir fint.

∼ ♦ ∼

She is still standing.

Domkyrkan i morse.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.